Nära älg-/döden-upplevelse...

"Allt ljus på lilla Hulda!!!"

I helgen hade vi trevligt besök av Johans äldsta bror med fru. De bor i Uppsala/Linköping så det var roligt att vi - trots regnet i fredags - ändå kunde visa upp lite riktig vinter! Igår besökte vi fantastiska Treehotel i Harads. Men den allra största sevärdheten fick de se på vägen hem därifrån - när vi passerade Mariebäck så att de fick träffa Haminga! (Och lilla Hulda - se bilden ovan!)

Med  ovädret torsdag-fredag och gäster lördag-söndag har det blivit några vilodagar för Hamingja. Men i kväll var jag tillbaka i sadeln! Fast med facit i hand kan konstateras att Hamingja gärna hade velat avstå kvällens ridpass... Vi hade nämligen inte hunnit särskilt långt längs bilvägen bort mot Alviksträsk när vi hörde hur det började "braka" inne i skogen vid sidan av vägen vilket fick Hamingjas "älgvarningssystem" att slå på för fullt... Och när jag lät pannlampan lysa upp marken inne bland träden såg jag färska älgspår bara ett par meter från vägen...

Jag lyckades i alla fall få undvika att Hamingja vända och sprang hem och efter en hel del övertalning kunde vi fortsätta framåt. Men hon var REJÄLT spänd och under en lång stund både "snarkade" och blåste hon mot faran hon anade inne i skogen på sidan av vägen. Jag gjorde mitt bästa för att hjälpa henne att slappna av genom att rida öppna omväxlande åt höger resp vänster för att hon skulle uppmuntras att sänka huvudet och slappna av. 

Min ursprungsplan var att forsätta så i skritt resp tölt och inte vända hemåt förrän hon verkligen slappnat av igen. Men när vi var framme vid "världens ände"-korsningen var hon fortfarande ganska stressad samtidigt som min pannlampa tyvärr börjat visa tecken på att batteriet började bli urladdat. Att rida tillbaka hem i kompakt mörker kändes INTE optimalt i det här läget, så efter en stunds voltarbete i korsningen bestämde jag mig för att styra kosan hemåt igen. 

Att det sedan blev skritt hela vägen tillbaka till stallet berodde till stor del på att Hamingjas flyktreflexer behövde tonas ner på varje möjligt sätt. Men efter fredagens regnande var större delen av det sviktande lagret av packad snö borta från vägen, så det hårda underlaget skulle nog ändå gjort att jag begränsat ridningen i andra gångarter än skritt. Fast inte riktigt i denna omfattning.... 

Mina försök att lugna Hamingja genom ridning som skulle få henne att sänka huvudet (vilket aktiverar "lugn och ro-hormoner" hos hästarna) fungerade under hemvägen sämre och sämre ju mer vi nu närmade oss stället där hon upptäckt älgarna. Tillslut ville hon knappt röra sig framåt alls, så jag fick helt enkelt hoppa av och gå före henne. "Älgarna är LIVRÄDDA för din matte, så du är i MYCKET gott sällskap!!!" försökte jag övertyga henne, men det var med VÄLDIGT tveksamma steg Hamingja tillslut följde efter mig. Till dess vi hade passerat det mest kritiska området - då hon istället fick VÄLDIGT bråttom hemåt...

För den som vill träna skänkelvikning från marken är numera mitt tips att man använder sig av älgar! Visserligen behöver man vara noggrann vid utplaceringen av älgarna eftersom dessa i fel lägen kan inverka antingen bromsande eller kraftigt framåtdrivande på hästen.  Men med tyglarna i ena handen och älgarna i rätt position behöver man bara ställa hästen från rörelseriktningen för att älgarna ska ge den önskvärda sidförande effekten. En effekt som när den börjar avta (för att håller på att ha slut älgar) kan förstärkas genom att armbågen får agera innerskänkel. 

Tillbaka i stallet kunde man ju tro att Hamingja skulle ha hunnit lugna ner sig. Men istället drabbades hon av det oerhörda trauma som det innebar att vara HELT ENSAM HÄST INNE I STALLET!!! :-O Istället för att mumsa på kraftfodret jag serverat i krubban var hon snabb att både skita och kissa innan hon började försöka ta sig ut ur boxen för att uppsöka tryggheten ute hos flocken... 

Men som TUR var kunde Dotla rädda Hamingjas liv genom att komma in från hagen och mumsa på en liten tuss hö i boxen bredvid, så att min lilla fröken tillslut ändå vågade äta sitt kraftfoder. Fast det var först när Hamingja åter var i tryggheten ute hos flocken som hon ÄNTLIGEN kunde dra en suck av lättnad. Förr har hon inte alls brukat reagera så här kraftigt på älgar... det har kommit sedan vi under vårt näst sista ridpass i Höbäcken i somras plötsligt stod öga mot öga med en älg och hon verkligen fick panik... Jag får hoppas på att många älgar kommer att passera i närheten av hagen i vinter så att Hamingja i flockens trygghet får chansen att lära sig att de inte är så farliga ändå...!