måndag 16 oktober 2017

"Fångad av en stormvind!!!"

Hamingja i sin portugisiska grimma!

Det är inte helt ovanligt att islandshästmänniskor spårar ur och köper en portugisisk häst... men det är inte rätt!!! Själv räknar jag mig till de renläriga - fast jag får erkänna att grimman på bilden är köpt på ett sadelmakeri i Portugal...!

Igår missade jag tyvärr Midurs träningsmöjlighet i nya ridhuset på Bodens ridklubb eftersom Johan skulle till Umeå och behövde skjuts till busstationen precis då... Men jag har redan skrivit in nästa tillfälle (29/10) i kalendern och hoppas kunna vara med då!

Som "plåster på såren" bestämde jag att det fick bli ridning idag istället (annars rider jag sällan på måndagar). Under morgonen och förmiddagen var det regnigt - som vanligt denna höst... Men på eftermiddagen slutade det regna och klarnade t o m upp till solsken! HÄRLIGT!!! Visserligen blåste det hårda vindar, upp till 16 m/s i byarna, men sådana små detaljer kan man ju inte ta hänsyn till när ridabstinensen slår till!

Jag har tidigare konstaterat att Hamingja är den första häst jag rider som INTE blir väldigt mycket mer "på tårna" när det blåser. Sylvia hävdar visserligen att det nog beror på att hon är så´n redan när det INTE blåser, så därför märker jag ingen skillnad...! Men det är lögn och förtal anser både jag och Hamingja! :-D

Som vanligt inledde vi med att stretcha musklerna i bakdelen genom att sidföra - innerskänkel mot yttertygel - så att hon korsade över med inner bak. När jag sedan bad om tölt kändes hon "som smält smör" - jag kunde ställa omväxlande höger vänster utan minsta lilla spänning någonstans! Med solen som dessutom fick hennes päls att närmast glöda i rödbrunt konstaterade jag att det för min del fick blåsa precis hur mycket som helst!

Jag hade dock valt att rida längs bilvägen mot Avan - eftersom den sträckan har mycket mer kurvor som kan minska vinden bitvis. I första lilla backen där vi brukar galoppera skojade jag till det och bad om trav istället - och Hamingja travade så spänstigt men med lösgjordhet att det fick bli trav hela den efterföljande raksträckan också, så att matte hann njuta lite extra!

Innan vi vände hemåt igen hann vi dessutom med en galopp uppför nya kalhygget. Där skojade Hamingja till det med ett slidestop i sidled när det plötsligt var VATTENPÖLAR på stigen! :-O  Vilket TUR att hon både är uppmärksam och har snabba reflexer, för annars hade hon ju kunnat bli blöt om "fötterna"!!! (Hm... med den här höstens eviga regnande har hon väl ALDRIG varit annat än blöt om "fötterna"...?! Men, men...)

Under hemvägen fortsatte vi med tölten. När jag försöker analysera mina försök att vinkla bäckenet rätt i tölten blir det väldigt tydligt hur Hamingja försöker/lyckas smita undan när jag vill aktivera hennes högra bakben lite extra... Att flytta undan för vänsterskänkeln i tölt (vänster skänkel mot höger tygel) flyter på bra och jag kan behålla "töltsitsen". Men när jag försöker göra samma sak undan för höger skänkel blir det plötsligt VÄLDIGT svårt med sitsen... Hamingja är helt enkelt en fena på att skicka mig i framvikt så att hon ska kunna fuska med det högra bakbenet... Träna, träna, träna alltså!

När vi sedan avslutade träningspasset med en lång sekvens i skritt var hon riktigt lösgjord och fin - trots stormvindarna! Hon hade hunnit bli ganska svettig, men jag antog att den här blåsten skulle fungera som en jättehårtork och blåsa henne torr på nolltid igen. Och när jag släppte ut henne i hagen igen till resten av stoflocken konstaterade jag att hästarna idag såg ut som hästar på Island alltid brukar se ut på bild, d v s med manarna flygande i vinden! Här behövdes minsann ingen schlagerfläkt!


lördag 14 oktober 2017

Beroendeframkallande lördagsgodis!

Matte går på om att jag är så vacker... men what´s new, liksom??!!

Idag fick jag njuta av lördagsgodis i form av en hel timmes träningpass på min fina, fina häst!!! Dessutom hade vi turen att det envisa regnandet faktiskt tog en paus just då! Vi red längs bilvägen till "världens ände" och sedan fortsatt bort till skoterklubben. Mycket tölt - förståss - och vi fick till ett par sekvenser då hon verkligen bar upp sig i tölten! 

Till att börja med kändes hon visserligen lite spänd när jag började be om samling i skritt och tölt - hon hade INTE glömt att matte smackat så där otäckt under de senaste träningspassen... Men lösgjordheten kom successivt tillbaka - och då hade vi den positiva effekten av smackningarna kvar i form av trevlig bärighet! Alltså, när jag rider den här hästen känner jag hela tiden att jag bara vill rida MER!!! Ett fantastiskt härligt beroende skulle man kunna säga!!!

fredag 13 oktober 2017

Fredagen den 13:e... :-(

Stackars Litla-Haena...

Idag var det inte roligt att vara hönsmamma...och än mindre roligt för Kyrkby-Chicksen... Jag hade släppt ut dem på gården som jag brukar när jag kommer hem från jobbet och medan de ivrigt gav sig i kast med nedfallna löv och annat som behövde bearbetas gick jag in i huset. Efter ett tag hör jag plötligt hur panik utbryter där ute, jarg rusar fram till närmaste fönster och ser till min förskräckelse att en hund tagit sig in på vår inhägnade gård och nu ger sig på Chicksen! :-O 

Närmaste vägen ut är genom altandörren i vardagsrummet, men den har kodlås och i paniken lyckas jag inte trycka rätt kod... Jag ser hunden rusa över gården, nu med husse som rusar efter innan jag ger upp altandörren och rusar ut genom ytterdörren istället. När jag rundat huset är det första jag ser en stor hög fjädrar vid orangeriet... Till min förvåning syns däremot varken hund eller husse till... 

När jag skyndat ner till tomtgränsen ut mot ängen ser jag dem försvinna bort i rask takt bort. När jag ropar efter honom vänder sig mannen visserligen om, men bara för att säg något på engelska och smälla till hunden, innan han fortsätter bort. Jag hinner tänka att det är synd att mobilen blev kvar inne, annars hade jag kunnat fota honom, innan jag börjar ropa på mina Chicks.

Med upprörda kacklanden kommer de springande från olika håll - fast inte alla... utanför ladan där vi har hönshuset ligger Litla-Haena död och länge tror jag att även Fru Hansson mött samma öde för det enda spår jag hittat av henne är en hög fjädrar utanför orangeriet. Men tillslut upptäcker jag henne där hon sitter gömd under en av vinbärsbuskarna! Jag lyckas inte locka ut henne och det dröjer minst en halvtimma innan hon vågar komma fram från sitt gömställe och jag lättad kan konstatera att hon verkar oskadd!

Däremot verkar Lárahönan mindre lyckat lottad... hon sitter länge, länge gömd under en annan buske och när hon tillslut kommer fram igen ser hon ut att halta lite på vänster ben... Jag gör flera försök att locka med mig Chicksen till hönshuset, men de som i normala fall kommer springande så snart jag ropar och skakar på burken med torkad majs vill nu inte alls lämna sina trygga platser under buskarna. Så jag blir sittande ute och pratar med dem för att de ska bli trygga igen, till dess Johan kommer hem från jobbet och vi med gemensamma krafter mycket försiktigt kan lotsa dem den farliga sträckan över gräsmattan bort till hönshuset. 

Inne i hönshuset har jag möjlighet att titta lite närmare på dem utan att skrämmas och förutom Lárahönan verkar de ha klarat sig utan några fysiska skador. Men när hon försöker flyga upp till den nedre av sittpinnarna kraschlandar hon... Innan dess har hon dock ätit majs med god aptit, så jag antar och hoppas att hon snarare är mörbultad än allvarligt skadad. 

Nästa gång jag kommer ut för att titta till dem har hon tagit sig upp och sitter på kompostgallret som ligger över bajslådorna som är placerade under sittpinnarna. När jag ser att hon försöker lägga sig på gallret lägger jag dit en träskiva för att det ska bli mer bekvämt. 



Och när jag nyss tittade till dem via vår "Chick-cam" sår jag till min stora lättnad att hon lyckats flyga upp och sätta sig med de övriga på översta pinnen, där hon alltid brukar sova. (Fjärde hönan från höger:) Jag hoppas verkligen att det betyder att hon inte är så allvarligt skadad ändå! Håll tummarna för att hon är bättre i morgon!!!

onsdag 11 oktober 2017

Hmingjas "Mini me"!!!

Lilla Hulda ser ut precis som moster Hamingja gjorde som föl - en riktig "mini me"!!!

Den här förkylningen jag "odlar" sedan snart tre veckor tillbaka är fortfarande onödigt pigg och allert... I veckan har den dessutom "fräschat upp sig" med att angripa bihålorna. Och eftersom det är min svagaste länk när det gäller infektioner så är det väl snarare konstigt att det inte hände tidigare... I natt blev det flera vakna timmar för att bihålorna sprängde - och när jag tillslut kunde somna om var det sittande i sängen uppallad av ett gäng kuddar...

Jag har ju tidigare MKT dåliga erfarenheter av bihålebesvär inkl operation p g a dessa, så jag vill inte gärna ta några risker på det området... Därför sa jag ifrån på skarpen till mig själv innan jag åkte till Mariebäck efter jobbet idag: jag fick INTE rida, bara "hänga" med Hamingja i hagen. 

En sådan gång är det ju extra trevligt att Hamingja är en sådan "sällskapshäst" som gärna står med mulen i min kupade hand eller med huvudet på min axel och myser! Jag kan ju närmast jämföra med Lára som var en extremvariant av typen: "Om vi ska rida så ÄLSKAR jag dig!!! Men i annat fall kan du dra dit pepparn växer - och vad du än gör RÖR MIG INTE!!!" 

Men nu hoppas jag verkligen att jag inte stått över ridningen idag i onödan - utan att bihålebesvären vill ge med sig och att jag får vinka adjö till den här förkylningen någon gång. Gärna SNART - så att jag kan rida i helgen! "Gode Gud ge mig bättre tålamod...men gör det FORT!!!"

söndag 8 oktober 2017

Hamingja goes Butterfly Flip!

Hamingja hoppar ett hinder! (Nästan som "Harry har hittat en hare...!")

Oj, vilken rolig (och spännande) dag! Hamingja och jag var med när Midur bjöd in till medlemsdag på Bodens ridklubb. Vi hade det nya ridhuset till vårt förfogande hela dagen och på förmiddagen stod det löshoppning på programmet! Ett perfekt tillfälle för Hamingja - som aldrig varit i ett ridhus tidigare - att skaffa sig positiva erfarenheter och ett stärkt självförtroende!

Det var en VÄLDIGT storögd liten fröken som klev ur hästtransporten vid BRK... Hon hade ju inte heller något moraliskt stöd i form av någon av de andra Mariebäckshästarna utan var helt ENSAM med matte ute i stora, stora, vida världen...! Men numera har hon ju börjat lita på matte - till viss del i alla fall - och det är ju en stor fördel en sådan här gång! Som när det exempelvis passerar en rullskidåkare precis när hon klivit ur transporten... sådana ser man ju ALDRIG längs grusvägarna runt Mariebäck!!! Men redan när hon fått installera sig i en box i ett av gäststallen och matte serverade lite hö började allt kännas lättare!

Hamingja och jag var först på plats men snart anslöt fler miduriter och med förenade krafter byggde vi en löshoppningsbana. Det blev en bana runt hela ridhuset, med galoppbommar mitt på ena långsidan och tre små "studshinder" resp en liten oxer på den andra långsidan.  Och sedan började det roliga - för roligt hade verkligen alla hästarna! 


Fina gjorde FINA språng över hindren!

Första häst ut var Katarina Lindgrens Disa, som fick vara lite av "försökskanin" när det gällde avstånd mellan bommar och hinder. F f a var det avståndet mellan galoppbommarna som behövde justeras lite, men som tur var verkade Disa inte alls låta sig nedslås av att hon slog i ett par gånger utan fortsatte ta sig an banan med spetsade öron! Synd bara att jag inte kom ihåg att fota henne - så jag har inga bildbevis... Nästa häst var Annelis fina Fina - och även hon tyckte det var roligt att hoppa! Riktigt fin teknik hade hon dessutom - Midurs svar på Butterfly Flip!!!

 Hamingja igen!

När det sedan var Hamingjas tur ville jag verkligen försäkra mig om att hon skulle få en upplevelse som stärkte hennes självförtroende, så jag började med att leda henne ett varv runt banan för att hon skulle hinna titta på allt i lugn och ro. (Vi hade lagt ner alla bommar på marken, så vi kunde gå över dem.) Och det var uppenbarligen en bra början för när jag sedan släppte henne tog hon sig an hindren utan minsta tecken till tvekan och med glatt spetsade öron!


Vi fick både se hennes fina trav och ett antal fina språng över hindren! Jag testade att filma lite - för att även få med traven - och ska se om jag kan lägga in en film här framöver. 


Sista hästen ut i löshoppningen var Agnes fina Glaesir - som även han visade sig tycka att hoppning var kul! Och vilka språng han tog - både HÖGT och LÅNGT!!! 

Sedan blev det trevlig fikapaus uppe på läktaren då vi både hann prata en massa häst (och höns!!!) samt klämma och känna på Ullmax senaste kollektion och göra beställningar. Under eftermiddagen var det sedan fri ridning i ridhuset på schemat. Ännu ett jättebra tillfälle till social träning för Hamingja!


Jag hade spanat in att det fanns en uppsittningspall i ett av ridhusets hörn - perfekt för hennes stela matte! Men när jag nu kom fram med Hamingja till pallen kunde jag inte låta bli att skratta - den var uppenbarligen utformad för en HELT annan storlek på häst. Om jag stod uppe på pallen skulle jag i princip få kliva NER i sadeln! Så jag nöjde mig med att bara använda pallens första "trappsteg"! Hamingja hade ju redan fått jobba ganska bra under löshoppningen, så  nu ville jag bara ge henne en lugn och avslappnad upplevelse av att bli riden i ridhus. 

Så snart jag satt i sadeln kom hennes ambitiösa sida fram och hon blev lite stressad och spänd. Men när jag började låta henne skritta på volt och flytta undan för innerskänkeln kände hon igen sig och började slappna av och frusta. Sedan övergick vi till hennes älsklingstölt med lång hals på böjda spår. Och även om hon då och då reagerade på rörelser och ljud från de andra ekipagen i ridhuset och ljud från läktaren så kunde hon snabbt hitta tillbaka till avslappningen igen. Precis vad jag hoppats på!


När jag sedan suttit av igen fortsatte vi den sociala träningen i o m att vi stod kvar mitt i manegen medan de andra ekipagen red vidare. Hästar som springer är ju en trigger för hennes flyktreflexer men hon var verkligen superduktig på att hantera det! Öronen gick visserligen hela tiden för att hålla koll på de andra och ibland skymtade vitögat en kort stund när det blev extra spännande...

Men hon visade aldrig minsta tendens till att vilja ta till flykten och i nästa stund kunde hon slappna av igen! 


Så här avslappnad var hon när det var dags för hemresa!

Förutom att det var jättekul att träffa de andra miduriterna så blev detta verkligen PRECIS den positiva erfarenhet för Hamingja som jag hade hoppats på!  För varje positiv upplevelse hon får av något som är nytt så blir hon modigare till nästa gång! 

lördag 7 oktober 2017

Höstens trend - och kom ihåg var ni såg den först!

"Den som spar hon har!" I en av mina "gömmor" hittade jag den här jackan från tiden i Lillhästen i Stav-teamet - och den matchar ju Hamingja perfekt! Det tog lite tid, men i höst har ju bl a Equestrian Stockholm satsat på bronsfärg i senaste kollektionen...men kom ihåg var ni såg det först!!!

Idag red vi upp bakom vägbommen och den vänstra vägen upp till vägbommen. Precis som igår ägnade vi oss mycket åt att träna samling - och även idag SMACKADE matte på stackars lilla hästen...! :-O  Men det var inte lika mycket tölt utan f f a samlad skritt. Att det innebar en hel del arbete för Hamingja visade sig i att hon blev ganska svettig trots att vi "bara" skrittade. (För jag tror inte att det bara berodde på mattes otäcka smackningar.)

Det kändes bra med ett sådant här pass idag, efter all samlad tölt igår. Hon behöver ju verkligen avtrubbas mer för det här med smackningarna. Men jag vill ju inte att det innebär att hon bygger upp spänningar i tölten... När vi vänt hemåt igen började jag varva samlad skritt med skritt på längre tyglar. Och de första gångerna var det tydligt att hon verkligen laddade för samlad tölt och inte riktigt hade ro att skritta avslappnat när jag längde tyglarna... Men för varje upprepning gick det bättre och bättre. 

Och nu laddar vi för morgondagen då Midur har medlemsdag på Bodens ridklubb! Med löshoppning på fm och sedan möjlighet till fri ridning i ridhuset. För min lilla fröken, som aldrig varit i ett ridhus tidigare blir det ett perfekt tillfälle att få lite social träning! 

När hönsmamman blev klarvaken!


Haena och Litla-Haena vill vara med på bild! Med Mikro-Chicksen (Lakrits & Kola) samt den vita maranen Cloetta i bakgrunden.

Efter en MYCKET efterlängtad sovmorgon vacklade jag under förmiddagen ner i köket och startade tekokaren. Fortfarande iklädd pyjamas gick jag sedan för att släppa ut Chicksen "lite snabbt" innan jag skulle börja dagen i lugn och ro vid köksbordet, med en kanna te och dagstidningen... Men så blev det inte riktigt... När jag öppnade hönshusdörren och ropade kom hela gänget springande, ivrigt kacklande precis som vanligt. Men när vår vita maran  Cloetta, sist av alla passerade förbi mig ut genom dörren upptäcker jag till min förskräckelse att hon är alldeles blodig på ryggen...

Hon är en av dem som ruggar allra kraftigast nu och har antagligen råkat få ett litet sår i samband med det. Och höns triggas så oerhört av synen av blod att de inte sluta hacka på en höna som blöder... Något som nu dessutom demonstrerades onödigt tydligt av att flera av de andra åter började hacka på henne så snart hon kommit ut...

För att "rädda vad som räddas kan" såg jag till att snabbt "valla" henne tillbaka in i hönshuset där jag sedan lyckades fånga henne. När jag stod där med hönan i famnen - något som hon verkligen INTE gillar - insåg jag att jag nog handlat lite väl förhastat... Tanken hade varit att så snabbt som möjligt spraya henne med "No bite-spray" som smakar så illa att de andra inte längre ska vilja hacka på henne. Men sprayen som tidigare har stått ute i ladan fick för ett par dagar sedan flytta in i bostadshuset eftersom den ska inte utsättas för minusgrader...

Så hur skulle jag göra nu? Om jag släppte Cloetta igen för att gå och hämta sprayen skulle jag knappast få komma i närheten av henne sedan, eftersom hon då visste att jag hade "onda avsikter"... Alltså fick jag behålla henne i famnen när jag gick in i huset och hämtade sprayen.  Under denna tid var hon förvånansvärt lugn, men när vi kom ut igen började hon skrika hysteriskt och sprattla för att komma loss. Jag lyckades i alla fall spraya de två blodiga områdena på hennes rygg innan jag släppte ner henne igen.

Tillbaka inne i köket konstaterade jag att en hel del av "No bite-sprayen" uppenbarligen hade hamnat på mig för även sedan jag tvättat händerna grundligt luktade jag... M a o borde både jag och min pyjamas kunna känna oss ganska trygga mot aggressiva hönsattacker den närmaste tiden...! Jag startade åter tekokaren för att värma på vattnet som hunnit börja svalna under mitt "hönsingripande" och kastade en nöjd blick ut genom köksfönstret där jag kunde se mina lyckliga hönor sprätta i löven på gräsmattan. Rena idyllen!

Fast vänta nu, såg det inte ut som om några av dem var på fel sida av staketet???! Jo, mycket riktigt, Fru Hansson och de båda "små-Chicksen" befann sig definitivt på fel sida av nätstaketet som skiljer vår tomt från ängen nedanför... Alltså var det bara att springa ut igen - fortfarande i pyjamas - och försöka locka tillbaka dem. Som tur var hade jag ett riktigt "tungt artilleri" att ta till i form av en skivad limpa från frysrensning på jobbet här om dagen. Vilken TUR att jag inte hunnit ge den till Chicksen redan! Med limpan i högsta hugg var det inte alls svårt att övertyga Fru Hansson om att krypa tillbaka in genom det hål under stängslet som något djur måste ha orsakat under natten.

Men att sedan få små-Chicksen tillbaka på rätt sida var däremot inte lika lätt... Det är alltid svårast att locka till sig de hönor som är lägst i rang. För när jag lockar kommer ju ALLA hönorna direkt rusande för att se vad jag har för gott att bjuda på och med alla de andra runt omkring mig törs inte de små komma närmare... Jag brukar därför försöka hålla en godbit bakom mig, utom synhåll för de andra och hoppas att de små ska våga sig fram och äta den. Men det gäller verkligen att samtidigt hålla resten av gänget upptagna med en massa gott framför mig!

Den här gången var små-Chicksen dessutom så luriga att de turades om att krypa tillbaka in under staketet, snabbt ta en tugga bröd och sedan smita tillbaka ut igen, så jag lyckades aldrig få dem på insidan av staketet samtidigt... Tillslut gav jag upp och såg till att laga hålet när jag i alla fall hade en av dem inne. För att sedan med ett par kompostgaller snabbt "hägna in" den som fortfarande var på rymmen: Det gällde att hinna göra detta INNAN hon hunnit inse att hon var "utestängd" från sin kompis för annars skulle hon bli jättestressad och väldigt svårfångad... men det lyckades som tur var vid första försöket!!! (Kompostgaller är MINST lika nödvändiga för den som har höns som IKEA-påsar och balsnören är för den som har häst! Eller som silvertejp är för... ja, typ alla!)

Och när jag så tillslut hade "alla hönsen hemma" kunde jag andas ut och åter igen värma på mitt tevatten - tredje gången gillt!  ÄNTLIGEN njuta av den där efterlängtade tekoppen! Vid det här laget var jag definitivt klarvaken!!! Men pyjamasen skulle nog må bra av en tvätt...!


fredag 6 oktober 2017

Bästa sortens after work!!!

After work vid golfbanan!

För att behandla mattes uppsamlade ridabstinens red vi idag förbi både "världens ände" och skoterklubbens stuga ända bort till Bälingeträskets "golfbana"! Det är egentligen en liten naturhamn, men sedan de planerade marken och sådde in gräs här om året ser det nästan ut som en golfbana. Det finns t o m en pinne med flagga på - som dock inte syns på bilden! Johan skulle på after work med sina kollegor efter jobbet idag - men jag drog ju vinstlotten som fick ha after work med Hamingja!!!

Det är faktiskt första dagen jag rider denna vecka... min förkylning har fortfarande inte gett med sig trots att det nu gått två veckor.... M h a ett gäng kuddar halvsitter jag fortfarande i sängen på nätterna för att dämpa hostan tillräckligt för att kunna sova hyfsat i alla fall. Och den här veckan har dessutom även bihålorna börjat ge sig till känna... Så när det dessutom har regnat varje dag tidigare i veckan har det känts klokast att stå över ridningen och försöka bli frisk någon gång. Det går väl sådär, kan man säga...!

Med ackumulerad ridabstinens i kombination med att SMHI överraskade med att ge oss SOL i eftermiddag gick det dock inte att låta bli ridningen längre! Och det blev dessutom ett riktigt långt träningspass på ca 1,5 timme. Hamingja fick verkligen jobba idag - både fysiskt och mentalt. Hennes matte "gick nämligen bananas" och SMACKADE på den stackars hästen...! :-O

Det började redan i skritten, där matte smackade och smackade och smackade - så tillslut orkade stackars Hamingja helt enkelt inte bli rädd längre... :-O Och när vi efter sedvanlig uppvärmning övergick till töltträning fortsatte smackandet...! :-O

Vi har ju jobbat mycket med avtrubbning under åren och lyckats allra bäst vid stillastående. Det var Sylvia som började med den träningen åt mig. Hon började faktiskt redan i stallet och smackade i princip oavbrutet till dess Hamingja inte längre lättade någon meter från golvet varje gång. Sedan fortsatte hon när hon suttit upp: smackade och smackade och smackade till dess Hamingja tillslut stod stilla - och då fick hon en karamell som belöning. Länge, länge fortsatte jag sedan att smacka sedan jag suttit upp och numera kommer inga flyktreaktioner alls då.

I skritt har det också börjat fungera ganska bra. Hamingja reagerar visserligen ganska kraftigt fortfarande, men inte värre än att jag ändå kan behålla min balans. Och i tölten kan man väl säga att det går framåt! Det kan fungera bra långa stunder men så lyckas hon få mig ur balans en gång och när jag ofrivilligt gett henne den belöningen så hamnar vi lite på ruta ett igen känns det som...

Idag fungerade det absolut bäst hittills i tölten - och förutom glädjen över det fick jag dessutom njuta av den fantastiskt häftiga tölt som Hamingja bjuder på när hon verkligen bär upp sig! Men tillslut - när vi började vara trötta båda två - lyckades hon få mig rejält ur balans och verkligen VRÄKTE sig i handen i sitt inövade "kast med liten ryttare"... Att få tillbaka kontrollen och en bra känsla var sedan inte så lätt när vi dessutom båda var rejält trötta...

Hennes flyktreflexer är ju dessutom allra starkast när man är på hemväg - så tillslut kom jag på att jag skulle vända och rida bort från stallet igen - och då dröjde det inte lång stund innan vi fått ordning på det hela. Så jag kunde åter vända och låta henne skritta hemåt som belöning. Då var hon så "taggad" att hon till att börja med hela tiden ville samla sig i skritten och göra övergångar till tölt. Och det var faktiskt först när jag efter en lååååång skrittpaus lät henne sträcka ut i tölt på långa tyglar som hon blev övertygad om att det var dags att slappna av och ett ivrigt frustande tog vid!


söndag 1 oktober 2017

När det som inte dödar härdar...!

"Hej matte! Vad ska vi hitta på för nå´t kul idag??!"

Svaret blev: "Ett träningspass på ridbanan" och det blev ett riktigt bra sådant!!! Vädret var visserligen inte riktigt "på vår sida" - för det duggregnade... de känns verkligen som att de soliga dagarna varit onödigt lätträknade denna höst... 

Efter gårdagens häftiga töltupplevelser efter att jag "utsatt" Hamingja för en smackning när vi red samlad tölt var jag förståss rejält sugen på "favorit i repris"!!! Men om hon igår "band ris åt egen rygg" genom att bjuda på en sådan fantastisk känsla i tölten så snart hon överlevt smackningstraumat så kan man säga att hon gjorde motsatsen idag. 

Min alltid mycket ambitiösa häst blir ju ÄNNU  mer ambitiös på ridbanan. Och när jag efter dagens uppvärmning (det sedvanliga Atli-upplägget) skulle börja förbereda tölten med att be henne rygga visade sig detta i att hon blev VÄLDIGT spänd och kort i nacken... Det viktigaste målet för dagen fick därför bli att kunna rygga avslappnat med bibehållen längd på halsen och sedan kunna övergå till samlad tölt med bibehållen lösgjordhet. 

Vi fick jobba en hel del med detta innan vi hittade tillbaka till rätt känsla. Allra mest krävdes det i vänster varv - men det var nog främst för att vi började i det varvet. Men när vi tillslut kunde rygga och göra övergången till samlad tölt med bibehållen lösgjordhet och därmed trevlig känsla - i båda varven - var jag nöjd för dagen och lät henne varva ner i tölt resp trav. 

Efteråt fick vi båda uppleva innebörden av uttrycket "det som inte dödar härdar..." I o m duggregnet kändes det extra bra att låta henne stå med BoT-ryggvärmaren i stallet en stund innan hon skulle få gå tillbaka ut i hagen. Och under tiden som hon mumsade på lite morötter tänkte jag värma mig med en kopp te. Dock visade det sig både att mitt lager av tepåsar var helt slut... och sedan dessutom att mitt morotslager i sadelkammaren möglat...! :-O  Och går man inte stärkt ur en sådan katastrof så vet inte jag...!!!

lördag 30 september 2017

Hamingja i höst-outfit!

Hamingja satsade på att färgmatcha med naturen idag!

Efter gårdagens ansträngning i lååånga galoppbacken antog jag att Hamingja kunde vara lite stel i musklerna idag. Kanske var det egentligen läge för en vilodag t o m? Fast efter mitt ytterst ofrivilliga riduppehåll den senaste veckan ville jag verkligen INTE stå över ridningen... Och ett kortare pass med fokus på lösgörande kunde ju både vara välgörande för lilla frökens muskler och ganska lagom ansträngning för hennes fortfarande kraftigt hostande matte. 

Någon ridning i terrängen kunde det dock inte bli, konstaterade jag när jag såg skyltarna "Varning! Jakt pågår!!!" vid infarten till Mariebäcksvägen... Så att hålla sig längs bilvägen kändes säkrast - även till häst! Det fick bli en sväng förbi världens ände bort mot skoterklubbens stuga. Men redan innan vi var ute på bilvägen - när vi töltade i backen ner över bäcken - peakade mattes ridprestation! Tyvärr har jag inga bildbevis, så det är förståss ingen som tror mig när jag påstår att jag faktiskt lyckades sitta kvar på rumpan - TROTS att vi töltade i utförsbacke t o m...! 

Nere på bilvägen övergick jag sedan till stretching i skritt, med innerskänkel mot yttertygel så att Hamingja korsade över med inner bak. Efter gårdagens ansträngning hade jag inte varit det minsta förvånad om hon idag känts lite stel och stapplig i detta - men istället gladde hon mig med en mjuk och helt obesvärad rörelse! Att hon fått skritta hela vägen tillbaka hem genom skogen - och sedan dessutom fortsatt att hela tiden vara i rörelse i o m att hon går på lösdrift - hade uppenbarligen gjort susen för musklernas återhämtning! 

Uppmuntrad av detta övergick jag till att rida öppna i tölt, med särskilt fokus på min egen position i sadeln. D v s inte falla framåt utan verkligen sitta på rumpan, samtidigt som jag försökte hålla blicken lyft och ut mot dikeskanten - för att hela min kropp skulle "tala samstämmigt" om att vi skulle rida öppna. Hamingja gjorde några ganska halvhjärtade försök att få mig ur balans för att inte behöva trampa under sig med inner bak - det är ju jobbigt!!! Men sedan återgick hon till att "flyta på" fint i öppna även i tölt!

När vi passerat världens ände (korsningen vid sjön) spårade matte plötsligt ur och SMACKADE på lilla hästen, först i samlad skritt OCH SEDAN ÄVEN I TÖLTEN...!!! :-O  Med nöd och näppe överlevde Hamingja detta enorma trauma... men när hon tagit sig levande ut på andra sidan... alltså WOW -  VILKEN HÄFTIG TÖLT!!! Här kan man konstatera att Hamingja verkligen "band ris åt egen rygg" - för efter detta inledde matte VARJE ny sekvens samlad tölt med en brutal smackning...! 

Även under hemvägen blev det några sekvenser samlad tölt - jag kunde helt enkelt inte låta bli!!! Dessutom hade hon ju inte alls verkat stel och öm i några muskler - så jag behövde nog inte ta det riktigt lika lugnt idag som jag planerat. Men redan innan lilla stugan med golfbanegräsmattan fick Hamingja börja sträcka ut och varva ner i tölt på långa tyglar. Och med tanke på alla frustningar var det uppenbarligen uppskattat! Därefter blev det också en ovanligt lång avslutande skritt innan vi var hemma. Inte riktigt som igår, men åt det hållet i alla fall, för varför ändra på ett vinnande koncept?!!

Sedan fick hon stå inne i box en liten stund, med ryggvärmaren från Back on Track. Det var först idag, när jag var på väg till stallet, som jag kom på att hon naturligtvis borde ha fått stå med den även efter träningspasset igår... Fast hon hade ju uppenbarligen återhämtat sig bra även utan! Men eftersom det blev lite mer ansträngande träning än vad jag planerat idag kunde det ju inte skada med en stunds BoT-behandling! 

Jag har inte börjat ge Hamingja kraftfoder igen efter betet - hon skulle behöva bli av med mer av "sommarmagen" först. Men när hon nu skulle få stå inne en liten stund gav jag en näve lucern strå i krubban tillsammans med vitaminer och mineraler. Lucern tycker hon är jättegott, men jag hade inte allt för stora förhoppningar om att hon skulle äta upp det andra... 

Vid normal kraftfodergiva, där jag noga blandat mineralerna med blöt betfor, är hon expert på att sortera ut så att det mesta av mineralerna ligger kvar i krubban när hon ätit klart... Men med så här YNKLIGT lite i krubban gällde det uppenbarligen att ta vara på varje liten smula - så jag har sällan sett en så renslickad krubba! Hon hade inte bara slickat i sig varje spår av sina egna mineraler utan också det mesta av de fasttorkade mineralrester som någon annan häst lämnat efter sig...!   

fredag 29 september 2017

Ääääääntligen!!!

"Varför har du så stora öron??? " "För att jag ska kunna höra prasslet från äppelpåsen bättre!!!"

Jag blev riktigt dunderförkyld förra helgen, när vi hade besök av mina föräldrar. Början av veckan ägnade jag sedan åt att ha feber och hysterisk hosta - där varje hostning kändes som en kniv i halsen... Igår hade febern i alla fall gett med sig så jag var tillbaka på jobbet igen även om jag fortfarande hostade väldigt mycket. Och i takt med att smärtan i halsen börjat lindras accelererade istället hästabstinensen och blev allt mer plågsam...

Men idag var jag så ÄNTLIGEN tillbaka i stallet hos min FINA Hamingja!!! Och när vädret dessutom bjöd på soligt höstväder HELT UTAN INSEKTER så kunde det ju inte bli bättre! Jag hade först tänkt rida längs bilvägen bort till Alviksträsk. Men när vi skulle skritta ut från gården fick jag en varning från Sylvia som precis kommit hem. "Det kom precis några bilar till skjutbanan, så var beredd på att de antagligen börjar skjuta snart..." 

Skjutbanan ligger mitt emot utfarten från Mariebäck, så våra hästar är ju väldigt vana vid att de skjuter. Men det är ändå en sak att höra ljudet på visst avstånd, som det blir när de går i hagarna och en annan att rida förbi precis när de skjuter... Jag kan själv rycka till av den kraftiga knallen och tänker att för hästarnas känsliga hörsel måste det vara ganska obehagligt... (Jag valde f ö att tänka att Sylvia skulle ha sagt samma sak oavsett vem från stallet som skulle rida ut - alltså att det inte var BARA för att Hamingja var inblandad som hon tyckte att en varning var befogad...!) 

När Hamingja sedan visade att hon väldigt gärna ville att vi skulle rida upp bakom vägbommen istället för ner mot bilvägen bestämde jag mig snabbt för att ändra mina planer. Detta var ju ett utmärkt tillfälle att rida genom skogen bort till Torrbergsvägen. För jägarna skulle ju knappast använda skjutbanan om det pågick jakt i närheten - med risken det måste innebära att älgarna i närheten skrämdes bort av skotten. Trots att det regnat så mycket den senaste tiden var faktiskt inte stigen genom skogen riktigt så blöt som jag hade fruktat. Och när Hamingja dessutom inte längre är riktigt lika ovillig att bli blöt om "fötterna" kändes det slutliga valet av ridväg klockrent!

Framme vid Torrbergsvägen passade vi på att ta ett kombinerat konditions- och styrkepass i den låååånga galoppbacken! Först imponerade vi på oss själva med en klockren fattning från skritt - och red vänster galopp ända upp till vändplanen på backens krön. Den sista biten märktes det att Hamingja började bli lite trött i bakbenen, så jag fick smacka någon gång för att hålla igång galoppen hela vägen. Väl uppe lät jag henne stå stilla och "blåsa ur" ordentligt innan vi skrittade tillbaka ner igen. 

Jag har fått lära mig att en bra måttstock för intervallträning är just hästens andning - först när andningen återgått till det normala är hästen redo för en ny intervall. Och när vi tidigare i sommar har  galopperat uppför denna backe har hon fortfarande varit lite flåsig sedan vi skrittat tillbaka ner, varför vi har bara galopperat upp en gång. Men idag var det ju svalare i luften - vilket säkert hjälpte till med återhämtningen - så det fick även bli en sekvens höger galopp uppför backen denna gång. 

När vi åter kommit upp till vändplanen flåsade Hamingja REJÄLT - varför jag satt av och spände upp sadelgjorden till yttersta hålet för att hon verkligen skulle få "blåsa ur sig". Jag såg också hur hennes muskler darrade lite, ett tecken på mjölksyra, så jag valde att inte sitta upp igen utan leda henne tillbaka nerför backen - för maximal möjlighet till återhämtning. 

Det är inte omöjligt att det mest optimala ur konditionsträningssynpunkt vore att lägga in en skrittpaus mitt i backen i o m att den är så lång och då skulle man ju också ha ett bra tillfälle att byta galopp... Men jag upplever att hästar med riktigt mycket "motor" mår bra mentalt av att ibland få springa riktigt fort och långt - utan att ryttaren försöker kontrollera tempot. Och då gäller det ju att passa på när man rider på ett sådant här ställe där man inte riskerar att det dyker upp en bil i en kurva!

När vi åter kommit längst ner i backen och matte kravlat sig tillbaka upp i sadeln skrittade vi ytterligare en sträcka längs Torrbergsvägen innan vi vände hemåt. Jag red med tygelkontakt och min ambitiösa häst arbetade verkligen jättetrevligt genom kroppen i riktig muskelbyggarskritt! Under mitt "mörka förflutna" (med tregångshästar) fick jag lära mig att skritt är den gångart där hästen använder flest muskler, varför en aktiv skritt i ändamålsenlig form är ett riktigt effektivt sätt att bygga muskler. Och nyligen läste jag att man faktiskt även kan använda skritten till effektiv konditionsträning - genom att rida intervaller med energisk skritt. Jag ska läsa på mer om saken och återkomma i ämnet framöver!

Sedan kunde jag inte låta bli att nyttja det fina underlaget längs Torrbergsvägen till att även "känna lite" på tölt med samling. Då hade vi precis vänt tillbaka hemåt - varför Hamingja verkligen tog i från bakbenen trots att hon rimligen måste vara ganska trött i musklerna vid det här laget. Och när jag dessutom kommit ihåg att ställa om höger-vänster i nacken var hon riktigt lösgjord och fin med härlig bärighet! För detta belönades hon med att få skritta hela vägen hem genom skogen. (Fast belöning och belöning... lilla fröken hade gärna sprungit mer! Men hennes muskler mådde garanterat bra av detta i alla fall!) Sammantaget var vi ute 1,5 timme idag - ovanligt länge för att vara vi. Och därmed hade min tidigare hästabstinens också fått en REJÄL "behandling"!!!

söndag 24 september 2017

Hamingja träffar "mormor och morfar"!

Idag fick Hamingja träffa "mormor och morfar" första gången! 

Mamma och Micro-Chicksen har ett gemensamt intresse: KOMPOST!!!


fredag 22 september 2017

REJÄLT drag under galoscherna!!!


Idag fick jag uppleva REJÄLT "drag under galoscherna" när Hamingja och jag tränade galoppintervaller på väg hemåt! Vi hade ridit mot Avan och när vi vänt hemåt igen fick hon galoppera uppför den första långa backen vid nya kalhygget. Jag drog mig då till minnes när jag första gången vågade prova att galoppera med henne på hemväg, just i denna backe. Den var förstås vald för att den är så pass lång - så jag hoppades att det skulle finnas en i alla fall delvis fungerande broms när vi kom upp på backkrönet. 

Till saken hör att jag tidigare samma dag diskuterat med en kompis om den korkade testmetoden som hittills använts för att godkänna ridhjälmar - nämligen att de skulle klara ett islag rakt uppifrån. VEM hade kommit på något så fullständigt ologiskt???! Hur ofta ramlar man med huvudet rakt ner i marken när man ramlar av en häst?!? Kompisen skojade och sa att det förstås var för att om hästen tappade en sko när man red och skon flög upp i luften och landade på ryttarens huvud så skulle man klara sig oskadd ändå! Vi hade väldigt roligt åt den absurda tanken - men sedan var det faktiskt precis vad som höll på att hända mig...!!!

När jag den gången lät Hamingja fatta galopp längst ner i backen - och alltså PÅ HEMVÄG - så DUNDRADE hon verkligen iväg! Och hon tog i så våldsamt att ena framhoven inte hann undan när bakhovarna kom farande... så hon trampade av sig framskon, vilken flög i en hög båge upp genom luften och landade snett framför oss! Hade vi bara befunnit oss någon meter längre fram och lite längre till vänster så hade jag verkligen kunnat få skon rakt i huvudet... ! Och detta samma dag som jag och kompisen skrattat så åt den som vi trodde helt omöjliga risken...!

På den tiden hade Hamingja ofta tappskor ö h t, men sedan dess har hon fått betydligt bättre kroppskontroll så numera brukar hon "behålla skorna på" (peppar, peppar!!!) mellan hovslagarbesöken. Och idag fick hon galoppera FYRA gånger uppför denna backe - två gånger i vardera galoppen. Vi har ju jobbat mycket med att stärka vänster galopp och nu orkar hon behålla längden på överlinjen i alla fall till dess vi kommit halvvägs upp. Men höger galopp är fortfarande starkare - där kan vi både behålla bärigheten längre och blir hon ändå kort i nacken till slut så brukar jag kunna "rida tillbaka" bärigheten igen. 

Varje gång vi kom överst i backen och jag visslade för att sakta ner så bröt Hamingja av till tölt och jag passade då på att "rida fram" lösgjordhet i detta högre tölttempo innan vi saktade av till skritt. Detta går visserligen emot något jag lärt mig av Ia Lindholm, att man på femgångshästar bör göra nedtagningen från galopp till trav, för att risken minskar att hästen blir passtaktig i galoppen om den på det sättet får vänja sig vid att "tänka trav" när den galopperar. 

Men om man tävlar töltklassen T3 ingår att göra övergång från galopp till ökad tölt så det talar ju för att även träna på detta... Tidigare blev hon så upphetsad och stressad av att få galoppera så därför har jag oftast saktat av till skritt på långa tyglar efter galoppen. Det har varit VÄLDIGT effektivt!!! Och när jag nu vågar mig på att bryta av till annan gångart får jag väl variera mellan trav och tölt tänker jag. Men för största chans på traven bör jag nog göra övergången innan slutet på uppförsbacken - för annars lär hon fortsätta att välja tölt i o m att hon är "uppe i varv". 

Efter omsadling (när hon får "ladda på" ordentligt i galoppen glider sadeln fram även om hon inte som nu har lite "sommarmage") inleddes hemvägen med en låååång skrittpaus. Och då märktes verkligen hur vi tränat på att skritta avslappnat efter galoppintervallerna för trots hemvägen kunde hon verkligen koppla av och vila i steget!  

Sedan kunde jag förstås inte helt stå över tölten, så det blev ett par sekvenser med samlad skritt och sedan tölt då jag även dristade mig till att smacka ett par gånger. I samlad skritt börjar vi ha avdramatiserat smackningen endel, men i tölten blev det fortfarande REJÄL katapulteffekt när hon kastade sig framåt.... Men sedan bjöd hon på HÄRLIGA rörelser i tölten! Hennes "kast med liten ryttare" innebar även "kast med liten sadel"... men nu var vi nästan hemma så hon fick skritta sista biten utan någon ytterligare omsadling. 

onsdag 20 september 2017

Före och efter!

Före!

Som ni ser är det redan "nallebjörnsvarning" på Hamingjas vinterpäls... så idag kom klippmaskinen fram! Äntligen hade vi nämligen någon så ovanligt som en dag utan regn, så det gick bra att klippa. Nej, nu skojar jag förstås - självklart regnade det även idag... men jag hann klippa innan det började!


EFTER!!! 
Men Hamingja har uppenbarligen inte förstått att man ALLTID ska se glad ut på "efter-bilden"..! Samtidigt som Hamingja fick "lätta på klädseln" tyckte matte faktiskt att det var riktigt kallt, med bara 6 plusgrader och ISANDE vindar... Men som tur var har jag en lösning på det problemet som ALLTID fungerar: att träna Hamingjas STOORA trav - då blir jag varm så att det räcker och blir över!!!

Jag hade dessutom redan bestämt att vi skulle träna på ridbanan idag och travträningen funkar allra bäst när vi har möjlighet att rida på volt. Men vi inledde - förståss - med sedvanlig uppvärmning i skritt på volt och flyttade ut bakdelen så att Hamingja fick korsa ordentligt med inner bak. Och hon kändes avslappnad och lösgjord redan från start - alltid skönt med ett kvitto på att ridningen "rakt fram längs vägen" ändå hållit viss kvalitet! 

När uppvärmningen fortsatte i tölt på volt resp längs spåret kändes hon fortsatt avslappnad och fin. Och sedan blev det "en rejäl omgång trav"! Det är verkligen stor skillnad att träna traven när man kan lägga volter! Atli är alltid noga med att man ALDRIG får försöka bromsa hästen med båda tyglarna samtidigt - för då får man en häst som spänner sig, "tappar" bakdelen och hamnar på bogarna/i handen... 

Men om man istället justerar hastigheten genom att lägga en volt kan man bromsa upp rörelsen framåt, med bibehållen lösgjordhet och inte bara bibehålla utan t o m öka bärigheten. Något som i alla fall jag har VÄLDIGT svårt att uppnå när jag rider ut och måste klara mig utan volter... M a o var det verkligen läge att passa på att arbeta med traven idag - inte BARA för att jag var frusen! Och det lilla problemet var också snabbt åtgärdat!

Efter detta ägnade vi oss åt att rida samlad skritt varvat med skritt på lång tygel. Hamingja har verkligen blivit duktig på att samla sig i skritten!!! Men på slutet har hon haft lite väl bråttom att övergå från samlad skritt till tölt, så det kändes som att det var läge att istället för tölten varva med avslappning i skritt. Detta fungerade mycket bra! 

Jag brukar oftast förbereda den samlade skritten med att rygga och Hamingja brukar rygga med trevlig längd på halsen bara jag kniper lite med rumpmusklerna. Så jag blev minst sagt förvånad när jag nu fick svaret: "Jag för inte den produkten...!" Istället var hon plötsligt MYCKET ofokuserad - hade fullt upp med att kolla in flocken i hagen och i princip ALLT annat än den där människan som hon verkade ha förträngt att hon hade på ryggen... 

Hon har ibland haft sådana tillfällen förut, om vi inte har ryggat på ett tag. Fast då har det räckt att ge lite tydligare hjälper EN gång och sedan har det flutit på som vanligt. Nu fick jag faktiskt både smacka och lägga pisken mot bogen FLERA gånger innan jag fick någon reaktion ö h t och då var hon spänd och kort i nacken... Så det blev en REJÄL dos ryggning innan jag var nöjd. 

Efter detta satt jag av och sadlade om - hon har fortfarande för mycket kvar av "sommarmagen" för att sadeln ska ligga på plats... Och sedan avslutade vi träningspasset med samlad tölt i båda varven och hon var riktigt, riktigt duktig!!! När vi varvat ner på sedvanligt Atlisätt och jag satt av och tittade på klockan insåg jag att vi tränat en hel timme. Jag brukar oftast inte rida så långa pass på ridbanan, i o m att ridningen oftast blir mer "intensivträning" där. 

Så det var kanske inte så konstigt att Hamingja var ganska svettig - trots att hon nu var klippt. Men det fick mig också att fundera på om jag kanske skulle ha klippt betydligt mer...? Lára helklippte jag ofta en gång tidigt på hösten för att sedan klippa en andra gång någon gång i januari/februari och då ungefär som jag klippt Hamingja nu... Så kanske jag borde ge Hami en omgång till med klippmaskinen framöver?!

lördag 16 september 2017

Lördagssnygg Hamingja - för säkerhets skull!


Eftersom man nästan aldrig ser älgar med gnistrande bling-pannband och Burberry-inspirerade schabrak satsade vi på denna säkerhetsutrustning till dagens ridtur. Älgjakten är ju igång och då gäller det ju att tänka extra mycket på säkerheten!!!

Dessutom höll vi oss nästan bara ute på bilvägen, för utom en liten avstickare till backen vid gamla soptippen där vi red en höger och en vänster galopp. Tillbaka nere på bilvägen igen fortsatte vi bort mot världens ände. Valde att skoja till det lite genom att rida en längre sträcka trav - och Hamingja frustade så belåtet: "Jag är SÅÅÅÅ DUKTIG!!!" medan matte flåsade av ansträngningen att hinna med i de STORA kliven...!

När vi kom till korsningen vid sjön satt det en varningsskylt där: "Älgjakt pågår!" Intressant nog hade den samma text på båda sidorna, så det var inte helt tydligt om det var längs Mariebäcksvägen det jagades eller längs vägen mellan Bälinge och Alviksträsk... Mariebäcksvägen kändes väl mer trolig,  fast då borde det ju funnits en varningsskylt på Mariebäcksvägens andra ände, mot Avan och det gjorde det inte... (Så här års ser man väldigt ofta jägare runt Mariebäck - men de gånger som det funnits varningsskyltar kan räknas på ena handens fingrar... så det verkar tyvärr vara någon slags random-funktion på varningarna...!)

Med vår "skyddsutrustning" kände vi oss ändå tillräckligt trygga för att fortsätta en bit efter vägen längs sjön, fast bara halvvägs till skoterklubben denna gång innan vi vände hemåt igen. Hamingja hade fått en ganska lång skrittpaus så nu övergick vi till att träna samlad skritt och dito tölt. Jag insåg då att jag måste ha betydligt mer fokus i nedtagningarna framöver... 

När Hamingja har varit jättetaggad på gränsen till stressad i samlingen har Atli hela tiden betonat hur viktigt det är att jag hittar hennes "off knapp" efter varje sådan sekvens - så att jag inte successivt bygger in allt mer spänningar i henne. Alltså har jag varit jättenöjd när jag i samband med nedtagningarna har kunnat ge henne långa tyglar och hon direkt svarat med att sträcka ner halsen och slappna av. 

Men i längden är det ju inte meningen att hon ska "dyka ner på bogarna" när vi saktar av utan nu måste jag börja fokusera på att behålla bärigheten i nedtagningarna genom att be henne flytta undan bakdelen ett par steg samtidigt som hon saktar av. Lára och jag jobbade mycket med det också! 

Under hemvägens töltträning försökte jag också tänka på det suveräna citatet jag läste på en annan blogg nyligen: att en ryttare som tittar ner aldrig kan rida hästen "i uppförsbacke". Av någon anledning tror man sig ju behöva stirra ner i mankammen när man rider - när man i själva verket faktiskt har lättare att känna hur hästen rör sig om man rider med "blicken i fjärran"! 

Det var Johanna Elgholm (som nyligen fick pris som bästa instruktör av det internationella Islandshästförbundet) som förklarade detta för mig för ett antal år sedan. Under mina 40 år i sadeln (jo, så många är det faktiskt nu!) har jag förståss MÅNGA gånger fått uppmaningen att lyfta blicken - men jag har alltid utgått ifrån att det är för att man med en lyft blick sitter rakare i ryggen...

Men Johanna förklarade att eftersom synen är människans dominerande sinnesintryck så kommer intrycken från övriga sinnen "i bakgrunden"så länge man låter blicken fokusera på något. Men om man lyfter blicken och låter ögonen ställas in på "långseende" så tonas synintrycken ner och hjärnan har möjlighet att ta in övriga sinnesintryck bättre. Som t ex att känna om hästen töltar i ren takt eller om man själv och hästen är rakriktade o s v. 

Det finns verkligen hur mycket som helst att träna på när man rider!!! Men det är också detta som gör att jag tycker det är så ROLIGT - att det hela tiden finns en massa detaljer att slipa på. Då och då lyckas man få någon sådan liten detalj "på plats" - eller i alla fall känna att det går åt rätt håll och den känslan är verkligen beroendeframkallande!!!

torsdag 14 september 2017

Hamingja was here!

Eftersom Hamingja (och hennes matte) är alldeles för smarta för att ägna sig åt klotter valde vi att markera vår närvaro borta vid skoterklubbens stuga genom denna "earfie"!

Jo, ni läser rätt - ännu en gång har vi ridit ända till världens ände och sedan fortsatt ännu längre bort!!! Men efter två "svängar" in till byn (Alviksträsk) valde vi idag att istället ta till vänster vid världens ände och rida längs sjön bort till skoterklubbens stuga. Innan dess hade vi dessutom ridit galoppintervaller i backen vid gamla soptippen - så totalt var vi ute nästan 1,5 timme. Men ska man hela vägen till världen ände och sedan fortsätta ännu lägre bort får man ju räkna med att det inte är gjort i en handvändning!

Mycket tölt hann vi med under den tiden också! Och det av alla möjliga varianter - från uppvärmningstölt med lååång hals, via (på väg mot) ökat tempo tölt, till (på väg mot) arbetstempo tölt. Och ju mer jag rider den här hästen desto MER vill jag rida!!! Trots gråvädret var det riktigt skönt ute - vilket innebar att det blev REJÄLT svettigt för Hamingja. Jag funderar om det inte vore läge att klippa bort endel av den vinterpäls hon redan "tagit på sig"...?!

Det brukar bli STOR skillnad för hästarna om man klipper halsen och främre delen av bogarna. I morgon ska det i alla fall regna - igen - och eftersom det är svårare att klippa i blöt päls blir det i så fall först på lördag det kan bli aktuellt att ta fram klippmaskinen... M a o hinner jag vela i frågan ett tag till! 

måndag 11 september 2017

Ett lyckopiller på 350 kg!!!

"Eftersom jag är så söt KAAAAAN jag väl få mer morötter??!!"

Ännu en dag med en REJÄL dos av mitt härliga "lyckopiller" till häst - eller vad sägs om ungefär 350 kg? "En riktig hästdos!" ...som läkarna brukar uttrycka saken!!! 

Och Hamingja var med på noterna redan i hagen - då hon kom till mig istället för tvärt om! När vi sedan red ut längs bilvägen mot "världens ände" fick hon visserligen inleda med några riktiga "nära döden-upplevelser" (jo, hennes matte SMACKADE faktiskt ett par gånger - och vem får inte total panik då??!!) Men tack vare sina starka nerver inte bara överlevde hon dessa trauman utan lyckades DESSUTOM korsa över riktigt fint med inner bakben - först i skritt och sedan även i tölt. Det är sannerligen tur att lilla fröken har nerver av stål!!!

Vid världens ände (korsningen vis sjön) svängde vi höger in mot Alviksträsk. Längst ner i backen in mot byn imponerade Hamingja med en supersnygg galoppfattning (vänster galopp) och sedan dessutom en lång sträcka med trevlig bärighet i galoppen! När vi närmade oss toppen på backen hade hon visserligen hunnit bli kort i nacken och hög i formen - men det tar sig så sakteliga!!!

När vi sedan vände hemåt igen var det matte som fick en extra utmaning - att rida tölt i utförsbacken UTAN att falla framåt och "tappa sätet". Jag tänkte på en bra beskrivning jag läste tidigare idag om att bara en ryttare som höjer blicken och driver med sätet kommer att få en häst som arbetar i uppförsbacke. (Tyvärr minns jag nu inte vem som skrivit dessa kloka ord... det var i ett blogginlägg som personen sedan delat på Facebook, men nu hittar jag inte igen det tyvärr... Känner någon av mina läsare igen dessa kloka tankar och vet vem som skrev dem får ni GÄRNA upplysa mig för jag skulle vilja läsa inlägget igen!) 

Det är verkligen inte lätt att lära denna "gamla hund" att sitta (ordentligt på rumpan för att kunna ha ett drivande säte), inte ens på plan mark och i utförsbacken blir det ÄNNU svårare...! Så därför har jag bestämt mig för att verkligen fokusera på att rida tölt i utförsbackar - för den dag jag klarar att göra det med bibehållen sits borde det ju gå nästan av bara farten när jag rider på plan mark! Eller... i alla fall lite bättre än nu...!

En stor del av hemvägen ägnade vi sedan till att träna arbetstempo tölt. Än en gång blev matte så där brutal och SMACKADE flera gånger i den samlade skritten, vilket inte bara orsakade Hamingja ytterligare några nära döden-upplevelser utan också fick henne att samla sig så mycket att hon flåsade och stånkade av ansträngningen... Men mitt i detta flåsande övergår lilla fröken plötsligt till att FRUSTA så belåtet istället - gång på gång dessutom! Det är verkligen som Atli brukar påpeka att "hon är gjord för att arbeta ordentligt - när hon får göra det mår hon som allra bäst!" Man KAN verkligen inte annat än ÄLSKA denna häst!!!

Ännu mer frustanden blev det sedan när hon fick sträcka ut och varva ner i tölt på långa tyglar. Och sedan avslutade vi med en ovanligt lång skritt där jag efter en stund satt av och gick resten av vägen hem eftersom jag fick ett telefonsamtal från jobbet som jag behövde fokusera helt på. Trots denna långa avskrittning var Hamingja rejält svettig när vi kom till stallet - men så har hon ju hunnit sätta mycket vinterpäls redan. Någon som kändes VÄLDIGT bra igår när vi fick över 35 mm regn samtidigt som det blåste hårt. Men en sådan dag som idag, med skön höstvärme, var ju inte den pälsen lika optimal... Det fick bli en dusch i spolspiltan - för svidknotten är tillräckligt ettriga nu även om hon inte skickar onödiga doftsignaler till dem...!

lördag 9 september 2017

Regnrock: check! Regnträns: check!!!

Hamingja och jag är redo för ett träningspass i regnet; jag med regnrock och hon med "regnträns" (i biothane så det påverkas inte av att bli genomblött - så jag brukar använda det när jag rider i regn eller blötsnö.) Det har blivit flera vilodagar igen.... men så var också lilla fröken HÄRLIGT taggad och ville helst sätta igång att tölta direkt vi kom in på ridbanan!

Senast jag red tyckte jag att hon kändes lite stelare i bakdelen igen, så det kändes extra viktigt att snart lägga in ett träningspass på ridbanan så att vi kunde jobba på volt m m. Men sedan dess hade hon uppenbarligen vilat sig i form - för nu behövdes bara en lätt signal med innerskänkeln för att hon mjukt skulle korsa över med inner bak och "flyta" ut med bakdelen några steg så snart jag bad om det. Inte minsta antydan till stelhet och "stappliga" rörelser ens när jag bad henne korsa över med vänster bak!

När vi fortsatte uppvärmningen i tölt med lååååång hals kändes hon lika trevligt lösgjord! Och när jag sedan bad om trav på volten blev det visserligen ett par inledande varv i racertempo, men sedan hittade vi ett riktigt trevligt läge där jag kunde lägga till drivning (innerskänkel mot yttertygel) så att hon rundade sig fint runt innerskänkeln samtidigt som hon fortfarande travade med MYCKET energi och rejäl kraft från bakbenen!

Efter mer tölt i en lite högre/mindre låg form tyckte jag det var dags att börja arbeta med samlingen. Jag började från halt med att rygga - något som inte fungerat något vidare när vi ridit ut den senaste tiden... Varje gång vi gjort halt har hon tagit det som ett tillfälle att se sig omkring i omgivningarna och fokusera på i princip ALLT förutom den där människan på ryggen... Men nu var det totalfokus och jag behövde bara knipa lite med rumpmusklerna för att hon skulle rygga - hela tiden med bibehållen längd på halsen!

Nästa steg var samlad skritt följt av samlad tölt - och fina hästen bara fortsatte att imponera!!! Som vanligt började jag arbeta med samlingen i vänster varv eftersom hon hela tiden har haft lättare för det medan hon oftast protesterat kraftigt när jag bett om samling i höger varv. Men under senaste Atlikursen var högervarvet plötsligt avdramatiserat - och protesterna uteblev! Och sedan dess har jag försökt rida ungefär lika mycket åt "båda hållen" när vi ridit ut.

När jag efter några sekvenser i vänstervarvet bytte till höger varv krävdes det visserligen en längre stunds ridning med innerskänkel mot yttertygel innan hon helt kom in mellan hand och skänkel. Men när vi väl kom dit var det - precis som under Atlikursen - en tydlig känsla av att allt "ramlat på plats" och hon var faktiskt stadigare i formen än i vänster varv! På sätt och vis kanske man kan säga att det är en "nackdel" att det är lättare att komma till ett läge med samlad tölt och bibehållen längd på halsen i vänster varv - för när jag inte har behövt "rida lika mycket" på vägen dit är alltså formen inte lika stadig. "Lätt fånget, lätt förgånget!" är ju ett gammalt uttryck - men jag har aldrig tidigare tänkt på att det så här i ridsammanhang...!

Jag testade också att göra övergången till tölt i höger varv för att sedan m h a en volt tillbaka byta till vänster varv och då tyckte jag att vi fick med lite av den bättre bärigheten från högervarvet till vänster. Fast när jag sedan bytte tillbaka igen blev det tydligt att vi "tappat" endel så att hon inte kom upp med bogarna på samma sätt... Alltså får vi - i alla fall just nu - bästa tölten om jag gör övergången till tölt i höger varv och sedan  "tar med" den känslan till vänster varv. Men om jag sedan vill rida mer i höger varv är det bättre att först återgå till samlad skritt i det varvet för att optimera kvaliteten på tölten i höger varv. Note to self!

Hamingja efter träningspasset. Uppenbarligen hade jag lyckats aktivera hennes magmuskler - få så här "lite tjock" har hon inte sett ut på länge!!!



fredag 8 september 2017

Konstnärlig utsmyckning!


När man planerar nya bostadsområden brukar man avsätta en viss del av budgeten till konstnärliga utsmyckningar. Något vi missade HELT vid prospekteringen av vårt året runt-hönshus... Men min kompis Eva har sett till att åtgärda detta förbiseende - så väggen på ena sidan av dörren in till hönsens del av ladan pryds nu av denna vackra installation! 

torsdag 7 september 2017

I de lugnaste vattnen... simmar Hremsa!

Storasyster Hremsa" (i bakgrunden) har verkligen VÄRLDENS mest oskyldiga blick... men i de lugnaste vatten...!

När jag kom till stallet i eftermiddag fick jag leta en bra stund efter min häst... Visserligen trodde jag mig snabbt ha lokaliserat stoflocken till ängen nedanför kyrkan. Men när jag kom närmare såg jag till min förvåning att "skäck-Hremsa" - som jag sett på långt håll - faktiskt var ensam där. Efter en stunds letande hittade jag sedan Ella, även hon helt ensam fast vid bastun nere vid bäcken... Och ytterligare en stund senare fick jag se "fux-Hremsa" med lilla Hulda samt Hamingja på andra sidan vägen från kyrkan till bäcken. 

Det var bara ett "litet problem"... jag kunde inte hitta någon väg ut ur den del av hagen som Hamingja & Co befann sig i... Med min lilla fröken i släptåg klafsade jag runt längs stängslet (det var rejält blött i denna del av hagen) och letade efter en öppning i stängslet utan att hitta någon... Uppenbarligen var detta en del av hagen som Sylvia stängslat av för att hästarna INTE skulle gå där - för att vi inte skulle drabbas av tappskor i det blöta underlaget. 

Men elstängsel har aldrig varit något hinder för "fux-Hremsa"...! Hon är en riktig expert på att ta sig ut så snart hon tycker att gräset är grönare på andra sidan... Ibland får hon Hamingja med sig också - som idag. Däremot hade Litlamin blivit kvar på rätt sida stängslet denna gång - och åtskild från "sina hästar" (det är bara Hamingja och Hremsa som "räknas" för henne) gnäggade hon förstås upprört när hon vandrade av och an längs tråden utan att hitta någon väg in. Ungefär som jag alltså - fast på andra sidan eltrådarna...!

Jag övervägde om jag skulle gå tillbaka upp till stallet för att slå av strömmen för att sedan leta upp något ställe där jag kunde ta loss eltrådarna så att jag kunde flytta hästarna till vad jag tyckte skulle vara rätt sida av staketet. Men det hade varit en tuff dag på jobbet och efter en lång stunds klafsande runt i det blöta omgiven av stora svärmar svidknott kände jag hur den sista orken rann av mig. Så jag bestämde mig för att helt enkelt ge upp projekt ridning för idag... 

Hästarna var ju fortfarande på inghägnat område, så på det sätter var det ju ingen "ko på isen" utan kändes tryggt att lämna dem där de var. Och eftersom Hremsa uppenbarligen hittat ett bra "smitställe" skulle hon säkert mycket snart ha varit tillbaka där igen. Då var det bättre att lämna saken till Sylvia som har bättre koll på var Hremsa kan ha tagit sig ut och åtgärda staketet där. Själv får jag väl bara hoppas på bättre lycka nästa gång!

onsdag 6 september 2017

"Jag är nog faktiskt JÄTTERÄDD för hundar...!!!"

Inte för att Hamingja behöver äta något extra... Men hon var så väldigt svettig efter dagens träningspass att jag sköljde av henne i spolspiltan. Och sedan fick hon gå ut i solen en stund för att torka lite innan jag skulle spraya henne mot insekterna. För jag inbillar mig att medlet "fäster" sämre på en blöt päls...

Innan dess hade vi ägnat oss åt töltträning, hela vägen FÖRBI "världens ände" och in i byn (Alviksträsk). Under våra år tillsammans har Hamingja belåtet kunnat konstatera att hennes matte är FANTASTISKT lättlurad!!! Till skillnad mot Sylvia kan man få matte att gå på hur mycket tokigheter som helst! I alla fall nästan... men idag skulle det visa sig att det ändå finns en gräns för vad man kan lura i Hamis människa...!

Det var sedan vi galopperat uppför backen in till byn och fortsatte en bit längs byavägen i skritt som Hamingja testade en HELT ny variant: "JAG ÄR FAKTISKT JÄTTERÄDD FÖR HUNDAR!!!" Med tanke på att hon levt hela sitt liv i ett Mariebäck där mer eller mindre skällande hundar ständigt sprungit kring benen på henne hade det varit betydligt mer trovärdigt att agera rädd vid en total FRÅNVARO av hundar...! Så matte lät sig alltså inte luras denna gång utan envisades med att vi skulle fortsätta längs vägen en god stund till innan Hamingja fick vända hemåt.

När vi sedan skrittat tillbaka nerför "galoppbacken" och började närma oss Mariebäcksvägen kommer plötsligt en bil farande i hög fart därifrån, på tvären genom korsningen... Innan bilen kom fram till oss hann den som tur var både räta upp sig och stanna. Föraren, som inte särskilt förvånande visade sig vara en ung kille, vevade ner rutan och ropade: "FÖRLÅT, FÖRLÅT - jag såg er inte först!!! Det ska ALDRIG hända igen, jag lovar och svär!!! Det ska ALDRIG hända igen!!!" Och det kan man ju hoppas, för tänk om det t ex varit ett barn på cykel en bit närmare korsningen... :-O

Under hemvägen fortsatte vi med töltträningen, varvat med skrittpauser och sidförande i skritt. I början av ridpasset kändes Hamingja lite stelare än vanligt i bakdelen och hon var inte så villig att korsa med vänster bak... Men efter att vi jobbat mycket med det parallellt med töltträningen kändes hon nu betydligt smidigare igen. Dock skulle det inte skada med ett pass på ridbanan så vi kan "jobba igenom" detta ordentligt på volt. Vilket kan vara en väldigt lämplig sysselsättning i helgen då det antagligen "kryllar" av älgjägare ute i skogen. 

lördag 2 september 2017

"Rid så det ryker!!!"

"Rid så det ryker!!!" brukar vi uppmana varandra i tävlingssammanhang - och uppenbarligen var det vad jag gjorde idag!!!

Har varit så trött tidigare i veckan att det bara blivit en riddag... Igår "vek jag in hovarna" kl 21 (vilket jag i o f s gör för det mesta). Men när jag denna natt fick sova djupt hela natten så vaknade jag redan vid 06 i morse av att jag pigg! Vädret var dessutom helt fantastiskt! Visserligen bara 5 grader utomhus när jag steg upp, men en strålande höstsol som gjorde att det snabbt blev allt varmare.

Efter frukost och lite "höns-häng" åkte jag till stallet. Och idag hade jag sådan tur att stoflocken befann sig uppe vid ridbanan, så jag behövde inte gå ner i slyskogen och leta häst som jag fått göra tidigare i veckan. Bestämde mig för att rida genom skogen till Torrbergsvägen - älgjakten börjar ju på måndag så det gäller ju att passa på att rida i skogen nu medan man törs!

Inledde med uppvärmningstölt längs vägen bakom vägbommen och sedan trav på stigen genom skogen. Bitvis är det sankmark, men jag hade trott att det skulle vara mer blött än det faktiskt var och Hamingja traskade rakt igenom dessa området TROTS att hon blev blöt om "fötterna"!

När vi kom fram till Torrbergsvägen var den sig inte riktigt lik... de hade rensat och grävt upp dikena så Hamingja behövde förståss hålla lite extra koll... Vi red bort till långa galoppbacken och tog en vänstergalopp hela vägen upp. Hamingja flåsade REJÄLT efter detta så hon fick stå stilla en stund och "blåsa ur" innan vi började skritta ner igen.

Jag har fått lära mig att man vid intervallträning i galopp ska vänta till dess andningen är helt normal igen innan man rider nästa intervall. Och när vi var tillbaka längst ner i backen andades hon fortfarande lite mer ansträngt än normalt. Jag lät henne ändå fatta höger galopp, för att sedan redan efter några språng sakta av till skritt igen. Styrketräningsmässigt är det ju det första galoppsprånget som är mest effektivt och för liksidighetens skull kändes det bra att även göra en "högerfattning" även om det konditionsmässigt uppenbarligen räckte med en vända uppför hela backen.

När vi red tillbaka längs Torrbergsvägen passade jag på att rida några intervaller i samlad tölt och Hamingja var riktigt, riktigt fin!!! Jag upplever verkligen att hon blivit starkare och bär upp sig bättre efter att vi tränat på detta i sommar! Och hennes matte har blivit lite bättre på att  rida så att vi bibehåller samlingen i tölten en lite längre stund än tidigare!

Efter detta fick min duktiga häst skritta på långa tyglar hela vägen tillbaka genom skogen. Lite mer samlad tölt blev det när vi kom ut på skogsvägen igen, innan hon fick sträcka ut sig och varva ner i tölt med långa tyglar. Som vanligt till mycket belåtna frustningar! Sedan satt jag av och gick sista biten hem. Hon var rejält svettig, så det fick bli dusch i spolspiltan där hon sedan fick stå kvar en stund medan värmen ångade från henne. "Rid så det ryker!!!" brukar vi säga till varandra i tävlingssammanhang - och det hade jag ju bokstavligen gjort idag!