När ett riktigt farligt läge blir ett halleluja-moment!

Jag ser det verkligen som en OTROLIG förmån att jag under de senaste 11 åren haft möjlighet att regelbundet träna mig själv och mina hästar för Atli Gudmundsson när han 5-7 gånger/år besökt Mariebäck för att hålla sina 3-dagarskurser! Det handlar verkligen om ett oerhört systematiskt och grundligt arbete att steg för steg utveckla hästen till att kunna bära upp sin ryttare med den stolthet och glädje som kommer av att hästen arbetar på ett för sin kropp optimalt sätt. Som Atli själv brukar säga: "Jag kan inte lära ut ridning på något annat sätt - för det finns inga genvägar! Det långsiktiga arbetet är det enda som verkligen fungerar när man tränar hästar!"

Under dessa träningstillfällen har jag också ibland fått uppleva "ett större genombrott" - när något tillslut "faller på plats" för mig och hästen så att vi uppnår en ny nivå. Detta är ju verkligen "halleluja-moments" för att låna ett uttryck från Idol! Eller som en kompis utbrast när hon med tindrande ögon lämnade ridbanan med sin häst efter att fått ha vara med om ett sådant: "Atli vet verkligen hur man gör en kvinna lycklig!!!" (Och i alla fall i den här ryttaraspekten av saken är jag övertygad om att det gäller en man i precis lika stor utsträckning!)

Någon gång har ett sådant tillfälle när "pusselbitarna fallit på plats" inträffat redan tidigt under kursen, men oftast i slutet av dag två eller början av dag tre. Gemensamt för dessa tillfällen har dock varit att när jag ridit in på ridbanan för nästa lektion - fortfarande "högt uppe bland molnen" efter upplevelsen från den förra lektionen så har Atlis budskap alltid varit detsamma:

"Nu befinner du dig i ett riktigt, riktigt farligt läge... Förra ridpasset tog du och hästen några avgörande steg upp till en helt ny nivå och det är helt naturligt att vad man då vill helst av allt är att få uppleva samma sak igen! Det är samma sak för mig - man vill helst av allt bara fortsätta där man slutade det förra ridpasset, i den häftiga känslan! Och visst skulle man kunna göra det och kanske även få uppleva den igen, i alla fall delvis och en liten stund innan den successivt skulle börja försvinna..."

"För att få uppleva den häftiga känslan igen och igen och igen - och fortsätta utvecklas vidare till ÄNNU högre nivå måste man därför tänka på vad det var som gjorde att man kunde ta detta nya steg uppåt på utvecklingsstegen: det långsiktiga, grundliga arbetet! Det är så lätt hänt att man har alldeles för bråttom... Men precis som det är extra viktigt med en grundlig nedvarvning efter ett sådant ridpass som senast - så att hästen verkligen får gå tillbaka ut i hagen/till stallet med en riktigt bra känsla i både kropp och själ, måste man också vara MINST lika noggrann som dagen innan när man värmer upp inför nästa träningspass! Annars riskerar man alltid att bygga in spänningar i hästen - som även om de inte visar sig på en gång kommer att ställa till med problem på sikt."

Det var med dessa tankar i huvudet jag gjorde i ordning Hamingja inför dagens träningspass. Gårdagens ridpass innebar ju visserligen inte någon helt ny nivå för oss - men att vi återerövrade en nivå där vi tidigare varit men som sedan varit omöjlig p g a vad det än varit som "spökat" i hennes bakdel. Så ett rejält "halleluja-moment" var det definitivt och nu ville jag ju självklart inget hellre än att få uppleva samma sak igen - GENAST! Men uppenbarligen besitter jag något slags normalbegåvning trots allt, för jag lyckades ändå behärska mig och värma upp minst lika grundligt som igår. Och redan här fick jag fortsatta positiva besked från Hamingja: det fanns inga tecken på ökad stelhet eller liknande som hade kunnat indikera att vi igår råkat passera gränsen för "lagom ansträngning".

När vi övergått till arbetet vid hand lät jag henne också rygga extra mycket och med större fokus på att hon skulle bibehålla så mycket längd på halsen som möjligt i ryggningarna. Samlingen i skritt fungerade sedan t o m ÄNNU bättre än igår samtidigt som hon även i högervarvet slappnade av och sträckte ut riktigt fint under pauserna med långa tyglar. So far so good - alltså!!!

Avslutningsvis var det så dags att få "facit" - när jag åter satt upp i sadeln för att "känna på tölten". Och även idag var känslan verkligen HELT FANTASTISK!!! Det som tidigare av någon anledning orsakade så stor smärta innebar uppenbarligen inte minsta lilla spår av obehag nu - inte heller med den extra belastningen av att ha en ryttare på ryggen! Och hon bibehöll t o m själv denna högre grad av samling när jag bara fokuserade på att stämma av att hon var mjuk och följsam! HAMINGJA MOMENT!!!

Efter en noggrann nedvarvning i trav fick hon också extra lång "efterbehandling" med BoT medan hon åt sitt lunchhö inne i boxen. Och matte bara LÄNGTAR till nästa ridpass på sin FINA häst!!!