Hästar i mitt liv nr 3/5: Feykir från Erlandstorp

Finaste Feykir köpte jag från Nina Keskitalo redan som 1,5 åring, men han gick kvar i unghästflock nere på Örnäs ett antal år - flyttade upp till Luleå först sommaren när han blivit fem år och var inriden. För mig som ridit ren fyrgångshäst tidigare var det en helt ny värld som öppnade sig - det kändes som att det mesta jag lärt mig på Reykur skulle göras tvärt om på Feykir! Dessutom hade jag ju aldrig haft en så ung, outbildad häst förut så det var också jättespännande!

Vi hann uppleva så mycket roligt tillsammans - t ex när vi red på isen ute i Luleå skärgård tillsammans med "Reykur-Eva" och Geisli! 

 Första gången Feykir kom till Mariebäck, då för att tränas av Sylvia, och vi släppte ut honom i valackflocken ignorerade han totalt den häst som direkt kom honom till mötes och gick istället rakt fram till en annan häst. "Han har höga ambitioner!" konstaterade Sylvia och förklarade att hästen han gått fram till var ledarhästen i flocken. "Det är den positionen Feykir själv vill ha! Hästen han ignorerade totalt är lägst i rang..." När han sedan flyttat permanent till Mariebäck dröjde det inte heller länge innan han var ledaren i flocken. Han visade sig också vara en mycket bra ledarhäst! Flockens sammansättning ändrades hela tiden när träningshästar tillkom resp åkte hem igen. Men Feykir såg till att det alltid var lugnt i flocken. Helt utan våld, bara med sitt tydliga kroppsspråk visade han dem vem som bestämde. Och den som inte var snäll mot de andra i flocken vallade han ut "i kylan" - först när de kunde uppföra sig var de välkomna in i hans flock.

 Med Feykir fick jag börja träna regelbundet för Atli Gudmundsson, en i den exklusiva skaran som får kalla sig Mästare på islandshäst! Oerhört utvecklande förståss!!! Vi hann också med en hel del tävlingar - bilden ovan är från en av Midurs regionala tävlingar i Boden.

Den 1:a mars 2011 var Johan och jag på kryssning vid Arabiska halvön och när fartyget precis lagt till i hamnen vid Omans huvudstad Muscat fick jag ett sms från Sylvia: "Ring snarast - ang Feykir!" Hjärtat hamnade förståss i halsgropen direkt  och tyvärr visade det sig också vara riktigt, riktigt illa: min FINA Feykir hade fått fång... Det är en sjukdom som brukar drabba överviktiga hästar som går på för kraftigt bete. Men Feykir var i lagom hull och i hagarna låg snön djup... Veterinären som Sylvia kallat ut trodde att det berodde på en förgiftning - att han grävt fram dåligt hö eller liknande under snön och ätit. Vid efterföljande besök på kliniken skulle det visa sig att hovbenet roterat och tryckte mot sulan i båda framhovarna. Klinikveterinären trodde ändå att han skulle kunna bli helt återställd, men efter flera månaders vila med låååååångsam förbättring blev han plötsligt akut sämre igen och hade så ont att han inte ens ville stå upp. Det var dags för mig att fatta det hittills svåraste beslutet i mitt liv... 

Jag hade ju hoppats att vi skulle få måååånga år ytterligare tillsammans, men finaste Feykir blev bara 11 år, 1 månad och 1 dag gammal. Här är hans plats på Hästvilan i Västmark.