Plötsligt händer det!!!

Hela gänget som red ut tillsammans idag! Elisabeth & Démantur, Sussi & Ari, Madde & Penni,  Nellie & Gabriel, Minna & Hera, Fia & Ljúfa samt jag & Lára. 

Förra helgen skickade jag ut sms till alla i stallet och föreslog att vi skulle rida ut tillsammans idag - något som inträffar ALLDELES för sällan. Och uppslutningen blev fantastisk: vi blev hela sju ekipage som slöt upp! De enda vi saknade var de två som är bortresta för tillfället. Och när vi tänkte efter kunde vi inte komma på ett enda tillfälle som vi varit så här många under det här året i alla fall!

Uppslutningen underlättades förståss av att KG och Yvonne, som bor i Mariebäck nu när Sylvias familj är i Thailand, lovat att fodra både morgon och kväll - så ingen behövde avstå p g a att ridning mitt på dagen inte passade. T o m vädret var på vår sida - efter en mulen vecka klarnade himlen upp och solen tittade fram lagom till att vi skulle rida iväg!!!

När vi skrittade iväg från stallet fick Lára och jag en dålig start - i hennes ögon - då vi hamnade ungefär mitt i "startfältet". Men det tog ju inte lång stund för henne att åtgärda denna fadäs och hennes vresiga uppsyn förbyttes då snabbt i en MKT belåten sådan. När hon intog tätposition sida vid sida med Ari kunde Sussi och jag skrattande konstatera hur båda hästarna lite diskret försökte passera den andra, samtidigt som de försökte ge sken av att "jag är bara ute och går lite" för att inte riskera att en oförstående matte skulle börja försöka bromsa…!

Och när vi sedan övergick till trav blev det tydligt att det var många av hästarna som var ORDENTLIGT upplivade av det ovanligt stora sällskapet! I början hade jag fullt sjå att hålla Lára i trav för hon ville bara galoppera. Och bredvid oss visade Maddes Penni hur "STOR trav" ser ut - det var verkligen häftigt att se!!!

När vi varvat skritt och trav (hm… endel av oss ett och annat galoppsprång också då…) genom skogen och kom fram till Torrbergsvägen blev det riktigt, riktigt nyttig träning för Lára! Hon var ju inställd på galopp - eftersom vi brukar galoppera där - och hade dessutom en hel hop hästar att springa ifrån! Men för att hålla oss inom kontrollerade former bestämde vi oss för att istället rida tölt i ett relativt lågt tempo. Tölt är visserligen OK, tycker Lára, men man ska ju självklart ändå springa ifrån de andra…

Till att börja med låg hon därför på lite i handen - vilket dock till min glädje visade sig oerhört lätt att åtgärda - TROTS det "upphetsande" sällskapet! Jag testade nämligen det upplyftande tygeltaget - ett knep från Jóhann Fridgeirsson som jag läste i nya numret av Islandshästmagazinet när jag jag inte kunde sova i natt. Ett sådant tygeltag gör att bettet f f a inverkar i mungiporna och inte så mycket på tungan och de känsliga lanerna. Enligt Jóhann kan detta vara bra inte minst för spända och känsliga hästar - som när de upplever mindre obehag vid tygeltaget är mer positiva till att lyssna på detta.

Det tog inte heller många sekunder med höjd hand innan Lára att slappnade av i nacken och slutade ligga på mot bettet - och vi slapp den (visserligen korta) dragkamp som vi annars kan hamna i när hon är speedad p g a andra hästar. Med mycket sådan här träning kanske vi kan komma ifrån att hon blir så upphetsad att hon biter sig i munnen vid finalridning!

Framme vid platsen där vi skulle lämna Torrbergsvägen och rida in i skogen igen för att komma tillbaka hem bestämde vi oss för att det ändå var dags för galopp - men att vi skulle dela oss i två grupper för säkerhets skull. Vi hade ju fin väg hur långt som helst åt båda hållen - så det var ju enkelt att bara rida åt var sitt håll. Det blev Madde, Sussi och jag som valde "speed-hållet". Men när jag bestämde att Lára och jag skulle låta de andra två galoppera före oss imponerade hon verkligen genom att inte komma med minsta protest! "Vi springer INTE i kapp i tölten" hade uppenbarligen haft en VÄLDIGT bra inverkan på henne! Det var t o m så att Madde och Sussi började vända sig om för att se var vi höll hus när vi inte kom susande förbi dem.

Men när vi vände för att galoppera tillbaka igen tyckte jag att Lára varit tillräckligt duktig. Nu skulle hon få springa på så fort hon ville, eftersom hon tycker det är så ROLIGT! Och den här gången hade Ari och Penni inte en chans, när Lára med spetsade öron gasade iväg i sitt älskade ûbertempo! Och när det gick som allra snabbast frustade Lára så belåtet flera gånger - det är verkligen SÅ tydligt hur hon trivs med att hålla allra högsta fart!!! När vi saktat av igen konstaterade Madde att de inte haft en chans att hålla vårt tempo, trots att hon verkligen försökt rida så fort som det bara var möjligt på Penni. "Medan du bara satt och åkte på Lára…!!!"

När gruppen återsamlats skrittade vi den andra stigen tillbaka till stallet - och det var tydligt att inte bara Lára gillat att galoppera för det var idel belåtna frustningar från alla hästarna! Och även ryttarna uttryckte idel belåtna ljud!!! Men när jag stannade för att fota det andra var det VÄLDIGT tydligt att Lára INTE är fotointresserad… Hur korkad får matte vara egentligen, som frivilligt ger upp en tätposition och låter andra rida förbi??!!

Medan hästarna sedan mumsade kraftfoder och torkade i stallet blev vi ryttare inbjudna till överdådigt adventsfika av Yvonne. På ovanstående bild ser ni endel av allt det goda vi bjöds på! Kan det bli så mycket bättre??!!! Jag fick dessutom med mig en "doggybag" hem till Johan - gissa om det blev belåtna frustningar där också??!!!