Pedikyr!

I kväll var det dags för Lára att få "pedikyr" igen!

Innan dess hade vi varit ute och ridit nästan en timma i solskenet. Solen värmde visserligen med det var det riktigt kallt i skuggan så underlaget längs bilvägen var därför väldigt varierande. Där skogens träd skuggade var leran stenhårt frusen, men övriga sträckor hade i gengäld ett helt perfekt ridunderlag: fast men inte djupt! 

Jag lät Lára gasa på i ökad tölt under de sträckor där underlaget var bra medan vi tog lång skrittpauser över de hårdfrusna partierna. Eftersom hon blivit så duktig på att slappna av i skritt och verkligen sträcka ut på hellång tygel har jag succesivt börjat ta med mer tygelkontakt för att hon ska välva överlinjen även i skrittpauserna. Det är ju det här eviga muskelbyggandet vi ägnar oss åt! Och när hon, som idag, verkligen fått springa fort innan så har hon lättare att acceptera skritt även med tygelkontakt. 

Tillbaka i stallet lämnade jag henne tillfälligt med kraftfoder och en extra högiva i en box. Själv ägnade jag mig åt att byta en lampa på hästtransporten (tyvärr visade det sig dock att det inte var lampan som varit trasig så det krävs mer felsökning där...), röjde lite bland mina hästtäcken samt åt middag i Josefshallen.

När jag kom tillbaka till stallet efter ungefär en timme, för att göra Lára redo inför hovslagarbesöket, fanns som väntat inte ett spår kvar av kraftfodret i krubban. Men hennes hö var däremot orört... Hon är verkligen en speciell häst på det sättet (OCKSÅ): hon äter bara till dess hon är mätt och det blir hon dessutom fort. Inte ens kraftfoder äter hon hur mycket som helst av. I början när jag försökte ge henne extra mycket havre och betfor började hon helt enkelt lämna! Jag blev tvungen att istället lägga till ett mer "högoktanigt" foder istället, för att hon skulle få i sig mer energi och protein utan att mängden blev så stor att hon började lämna. 

Denna gång skötte sig Lára riktigt exemplariskt under hela skoningen! Hon brukar annars ta alla chanser hon har att bita hovslagaren... Det syns så väl på henne att hon VET att han kommer att ge igen, men hon kan ändå inte låta bli... Men i kväll var det knappt något "kärleksgnabb" alls - han var riktigt förvånad när hon var färdigskodd utan att han fått en enda riktig känning av damens tänder. De få tidigare gånger jag kan minnas att det hänt har jag alltid hunnit rida innan. Att låta henne springa av sig ordentligt först är uppenbarligen ett vinnande koncept!