torsdag 18 oktober 2012

Moderskärlekens motsats - och Sylvia höjer kraven REJÄLT!


Litlamin är tillbaka i Mariebäck!!!

...och för den som missat det så är hon e Demantur u Lára. (Gissa om jag tjatar på Sylvia om att få köpa henne?!) Men mamma Lára är verkligen INTE road... Hon tyckte ju att det var pest att ha ett föl och när hon äntligen trodde att hon blivit av med snorungen dyker hon upp igen... Men den enda häst Lára kan stå ut med är ju faktiskt Tildra, så det hade ju varit mkt förvånande om hon plötsligt hade bytt inställning...

Litlamin verkar i alla fall vara en mkt social liten tjej! Hon mötte mig vid grinden och följde mig genom hagen för att hämta Lára (som var "fångad" på andra sidan diket och därför omöjligt kunde komma när jag ropade...hm...) Men när Litla sedan följde oss tillbaka till grinden gjorde Lára mängder med markeringar om hur illa hon tyckte om att ha henne i hasorna... trots det fortsatte hon att följa oss längs staketet också - fast hon stannade förståss och backade undan lite varje gång Lára slängde hotfullt med huvudet åt hennes håll - med öronen ilsket klistrade mot huvudet... Ingen som helst uppskattning från den mamman alltså...

Red lektion för Sylvia idag - och precis som förra veckan fick jag rida ensam. (Välj själva om ni kallar det privatlektion eller stödundervisning...!) I o m att vår ihärdiga träning resulterat i att Lára faktiskt blivit riktigt duktig på att slappna av och länga halsen, tyckte Sylvia att det är dags att börja ta det hela vidare till nästa nivå. D v s öka drivningen i resp gångart UTAN att Lára skulle korta steget och öka tempot - utan bibehålla den långa halsen och ta längre steg. 

Fick börja i skritt på volt, från ett läge där Lára sträckte ut överlinjen ordentligt. Fick ta lite mer tygelkontakt samtidigt som jag ökade drivningen för att verkligen driva henne fram mot bettet. Initialt blev förståss resultatet att hon kortade halsen, körde upp huvudet och ökade tempot. Fick med bibehållen drivning (VIKTIGT!!!) sitta emot, vända in henne för ytterhjälperna på volten samtidigt som innerhanden var lite rörlig för att uppmuntra henne att länga halsen. Lára testade förståss ALLA sina knep för att få mig att skärpa till mig och sluta driva - men tillslut började hon ge med sig. 

Först kom korta glimtar då hon längde halsen och jag fick ge eftergift - men i samma stund hon fick eftergiften tog hon chansen att försöka "smita iväg" genom att öka tempot, skjuta ut ytterbogen etc. Så jag fick genast korrigera henne igen. Men tillslut accepterade hon att verkligen vara mellan hand och skänkel: hon trampade under sig bättre bak, kom upp med ryggen och tog låånga, långsamma skrittsteg - även när jag gav henne mer tygel! "Kolla muskeln på halsen!" ropade Sylvia. Och där såg jag  verkligen tydligt att Lára nu jobbade rätt!

Om övningen var svår i skritt så var den förståss ÄNNU svårare i trav... Jag tyckte vi var jätteduktiga när vi travade i lågt tempo på volten. Men Sylvia beordrade "MER drivning och ÄNNU mer drivning - men lååååångsammare!!!" Jag har ju mest varit van att bromsa i traven, så detta var verkligen en ny upplevelse. Och OJ, så "trögt" det började gå när Lára plötsligt måste ta i riktigt ordentligt! Jag drev och drev och drev och drev - så att jag flåsade och började tappa känseln i benen. Men tillslut kom ett riktigt halleluja-moment!!! Jag har faktiskt aldrig upplevt en sådan trav tidigare - med sådan samling att ryggen var riktigt välvd. HÄFTIGT!!!

Men det var verkligen inte bara jag som fått jobba ordentligt, utan även Lára. Det blev väldigt tydligt när vi fick en skrittpaus och hon kändes riktigt stapplig i de första stegen... När vi hämtat oss igen fick jag försöka med samma sak i tölt. Där lyckades vi inte komma riktigt hela vägen - vi var väl båda för trötta helt enkelt - men reaktionen började gå åt rätt håll även där! 

När Lára fått sträcka ut i trav en stund blev det lååång avskrittning. När jag sedan satt av var jag minst lika stapplig i steget som Lára varit tidigare. Medan Lára sedan mumsade sitt kraftfoder konstaterade jag förvånat att det kändes som om min jacka var blöt längst ner i ärmarna, fast på insidan... och när jag tog den av mig insåg jag att HELA jackan var genomblöt på insidan! Det såg ut som om jag ridit med den avig ute i regn! :-O  Trots att det för en gångs skull denna höst inte regnat fick jag ändå hänga upp alla kläderna på tork i Josefshallen... Och jackan hängde jag ut och in för att den skulle torka bättre. 

Vet faktiskt aldrig om jag svettats så oerhört under en ridlektion förut... Men ökad blodcirkulation ska ju ge smärtlindring, så förhoppningsvis var detta rena dunderkuren mot min värk! Det får GÄRNA ge samma effekt som Resonansen igår - för jag fick sova så oerhört bra i natt! Normalt vaknar jag så väldigt många gånger för att jag har ont, men i natt var det nog bara vid 2-3 tillfällen. "Den bästa natten är den man inte minns något av!" var det någon som sa - och det håller jag definitivt med om!!!





Inga kommentarer: