lördag 25 februari 2012

Så duktiga vi var idag!!!



Hade morgonfodringen idag och effekten av tidsomställningen visade sig i att jag vaknade mer än en timme innan väckarklockan skulle ringa. I vanliga fall brukar jag ta med mig frukost till Mariebäck och äta i Josefshallen när jag fodrat hästarna. Men nu hade jag ju så gott om tid på mig så det blev frukost hemma innan jag åkte.

Redan när jag parkerade bilen i Mariebäck såg jag Lára stå borta vid grinden och skrapa uppfodrande med framhovarna. Innebörden "Sno på med käket!!!" var uppenbar! Damen fick också en större hög hö än de andra stona, till skillnad från övriga ska hon definitivt inte gå ner mer i vikt. Och en fördel med att hon är högst i rang i flocken är ju att hon kan få en sådan extragiva i hagen utan att de andra får för mycket.

När hästarna var utfodrade hade jag tänkt sätta mig i Josefshallen för att dricka te och lyssna på ljudbok i mobilen medan hästarna åt. Men mobilen visade sig ligga kvar hemma i hallen... Alltså hade jag plötsligt ingen som helst ursäkt för att inte röja bland mina kläder i Josefshallen. (Vet att i alla fall Fia håller med mig om att detta är något man undviker i det längsta. Det är som om motivationen för att röja avtar exponentiellt med det fysiska avståndet från stallet. I sadelkammaren är det helt OK att röja. I förrådet också ganska OK. Men i Josefshallen, som ligger längst från stallet, är det så TRÅÅÅÅÅKIGT!) Men en knapp timme senare, när jag gått igenom både garderoben och lådorna med extra-/sommarkläder var jag VÄLDIGT nöjd med mig själv!

Nu hade även Lára ätit upp sitt frukosthö så jag kunde göra henne klar för ett ridpass på banan. Det hade kommit en knapp dm nysnö sedan Janne skottade i torsdags em, men i Láras fall är det bara tacksamt med allt som hjälper till att bromsa upp tempot - om så bara med någon promille! Och efter torsdagens lektion var det ju alldeles uppenbart att det skulle handla mycket om att bromsa idag också.

Som alltid med Lára gäller det att ställa kraven DIREKT från första stegen, så att hon aldrig får något utrymme att bestämma tempot själv. När vi började skritta igång längs spåret hade jag bestämt mig för att fortsätta till dess JAG bestämde tempot. Så det blev ganska många varv... Men tillslut hittade vi ett läge där hon slappnade av och där lite drivning från min sida resulterade i att hon längde både halsen och steget. Istället för att ta jättesnabba, korta steg.

Nästa uppgift för dagen var att sidföra på volt i skritt - och att kunna göra det ett steg i taget. Från våra uppvisningar i racer-sidförande i torsdags kändes ju steget rätt långt... Men jag började i det lättare högervarvet och förvånansvärt snabbt fick jag henne att börja lyssna även på mina mothållande hjälper. (Intressant situation att faktiskt behöva jobba mest med ytterhjälperna när uppgiften är att flytta undan för innerskänkeln!) När vi kunde klara ett steg i taget började jag variera antalet steg innan jag bromsade upp henne. Det var svårare - men gick också över förväntan. I vänstervarvet blev det förståss svårare att klara ett steg i taget - men efter idogt nötande så gick även det ganska bra! Duktiga, duktiga Lára!!!

I tölten valde jag samma övning som i torsdags: att rida längs spåret och göra massor av volter (fem på varje långsida och en på varje kortsida). Varannan volt åt resp håll. Tanken med övningen är att man succesivt ska få hästen att länga halsen. Men efter våra uppvisning i ökat tempo-voltridning i torsdags sa Sylvia att jag bara skulle fokusera på ytterhjälperna samt att jag kontrollerade tempot. En extra svårighet när det gällde tempot var att varje gång vi bytte riktning tog Lára chansen att rusa iväg.

Jag är generellt alldeles för slarvig med mina ytterhjälper... Men nu hade jag god hjälp av att vi red i "spårsnö". Bestämde mig helt enkelt för att vi varje varv skulle hålla oss i samma voltspår - och varje avvikelse skulle ju snabbt avslöja sig. När jag gjorde som Sylvia sagt: fokuserade på tempo och ytterhjälper, så visade det sig att ju bättre koll jag fick på dessa desto trevligare längd fick Lára på halsen! Och när jag tillslut var nöjd med vår prestation för dagen kunde jag stolt konstatera att det var fem jättesnygga voltspår längs varje långsida och två på varje kortsida! Önskade SÅ att jag haft mobilen med så att jag hade kunnat ha ett bildbevis!

Avslutade med trav längs spåret i båda varven, där jag också såg till att redan från start bestämma tempot. I högervarvet gick det allra bäst - där kunde jag snart börja länga tyglarna och låta henne sträcka ut framåt-nedåt utan att hon ökade tempot. I vänstervarvet var det svårare, men blev tillslut också OK.

När det var dags för avskrittning tränade vi på att omväxlande korta och länga tyglarna UTAN att hon får börja takta. Ju noggrannare jag är med att lägga vikten bakåt innan jag börja korta upp tyglarna desto bättre går det! Det var en MYCKET nöjd matte som satt av och än en gång konstaterade att hon har en sådan DUKTIG häst!!! Det gäller "bara" att vara tillräckligt bestämd och noggrann - för ger man henne lillfingret tar hon raskt hela handen. Och armen...!

Innan jag åkte hem igen kom Sussie, Fia och Madde ut för att rida. (Fortfarande hästlösa Sussie skulle få låna Gabriel.) Så jag fick säga till dem att de måste gå och kolla på våra snygga voltspår på ridbanan. Kändes ju bra att få några vittnen när jag nu inte kunde ordna bildbevis!


Inga kommentarer: