Atlikurser igen!

Sylvia hann inte mycket mer än landa i Mariebäck efter Thailandssemestern, så kom det sms att hon bokat in årets två första Atlikurser! Den första blir i början av mars och uppföljaren en månad senare, under påskhelgen. Liiiiite bekymmersamt att Atli kommer så snart... jag är ju inte direkt klar med "läxan" han gav mig; att kunna rida samlad tölt på lös tygel. Skulle ha behövt något år till, eller två, på mig för att träna...!

Eftersom något underverk knappast kommer att hinna inträffa på en månad är det väl bara att hoppas att Atli glömt det hela... hm... här snackar vi om en man som verkar ha minne som flera hästar... Han åker ju och tränar folk runt om i världen, ändå kommer han titt som tätt med kommentarer som visar att han minsann minns alla möjliga stadier som Feykir och jag gått igenom på hans kurser under åren! Men om instruktören ger en läxa som är så skyhögt över vad eleven har kapacitet att prestera på "bara" fyra månaders träning - då är det väl ändå instruktörens eget fel?! ;-)

Ridbanepremiär

"Fröken gångjärn överallt" skulle kunna tänka sig det där äpplet matte har i handen...

Jo, det var faktiskt premiär på ridbanan för året idag - den har inte varit plogad när Sylvia varit i Thailand. Det kändes verkligen att det var länge sedan sist! Men samtidigt VÄLDIGT trevligt att ha ett staket att ta stöd av när "fröken gångjärn överallt" demonstrerade sina talanger! Började med öppnor, slutor och "Atlivändningar"/skrittpiruetter. Och när jag verkligen hade inner bak med i vändningarna kändes de faktiskt riktigt bra! Vi "dressyrar" ju massor när vi rider ut - men jag insåg idag att just Atli-vändningarna har jag helt glömt bort... hög tid för skärpning, alltså!

Tyvärr var det återigen "styltsnö" - så Lára halkade titt som tätt... oj, vad jag ser fram emot att få henne omskodd, med snösulor den här gången!!! Red en hel del samlad skritt - fortfarande lika svårt... Och sedan gjorde vi övergång till tölt i microtempo. Vilket kändes riktigt, riktigt bra!!!

Men när vi kom till hörn nr 2 tog microtölten en ände med förskräckelse: då halkade Lára så rejält att hon gick ner på knä och hamnade med pannan mot backen - kullerbyttan var verkligen SÅ nära... Jag hängde förståss framme på halsen på henne, men på något sätt lyckades hon ändå kravla sig upp tillslut. Det märktes att även hon blivit uppstressad av vurpan, för väl på benen igen hann hon tölta snabbt tvärs över hela ridbanan innan jag lyckades få henne att göra halt. (Och att hon skulle springa var ju det sista jag ville just då...!)

När vi sedan stått stilla en stund och lugnat ner oss kom jag fram till att vi skulle hålla oss till skritt i fortsättningen. Så det blev mer samlad skritt - det kan det ju aldrig bli för mycket av* - innan det fick räcka för dagen.

*enligt matte alltså. Lára tvår sina hovar och hälsar att hon INTE på något sätt ligger bakom detta uttalande!!!

Kvällsöppet - om ridsport

Skulle Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris ha gått till guldhästen Ninja La Silla istället? Se Helena Lundbäck och Jens Fredriksson ge utmärkt svar på tal i den livliga debatten om ridsport, ryttarens roll och ridsport i media.

Och vad sägs om Lasse Anrells (Aftonbladet) slutord: "Om Jerringpriset visar vad folk vill ha måste sportredaktionerna tänka om när det gäller sin bevakning av sport."

Länk till TV4:as Kvällsöppet - debatten om ridsporten börjar ca 20 minuter in i programmet. 

Detektiv-Anna och nyckelmysteriet

När jag igår kvicknat till tillräckligt för att åka till stallet, för första gången på en vecka, kunde jag inte hitta knippan med min husnyckel... Den låg inte där den brukar ligga och inte heller i handväskan... Det hela komplicerades av att jag inte varit utanför huset sedan besöket på vårdcentralen i torsdags, så det var ju några dagar sedan... Var i alla fall helt säker på vilken jacka jag använt då, men trots noggrann genomsökning av alla fickorna hittade jag ingen nyckel där.

Alltså behövde detektiv-Anna kopplas in! (Någon nytta borde jag väl ha av alla kriminalromaner jag lyssnar på?!) Min första slutledning var att eftersom jag tagit mig in i huset i torsdags, trots att Johan inte var hemma, så måste jag ju ha haft nyckeln då. M a o den måste finnas INNE i huset. Men trots Johans och mitt letande fortsatte den att lysa med sin frånvaro... Den fanns helt enkelt inte! (Kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med att leta tappskor i leriga hagar...! Visserligen har vi inte lerigt inne, men nyckeln verkade lika omöjlig att hitta som den där skon långt nere i leran...)

Då började detektiv-Anna med att bit för bit försöka rekonstruera EXAKT vad som hände när jag kom hem från vårdcentralen i torsdags. Och nu hade jag bestämt mig för att börja med att jag klev ur bilen - en detektiv kan inte vara för noggrann! Jag mindes att jag låst bilen, satt motorvärmarsladden i kontakten, gick till brevlådan och hämtade posten, låste upp ytterdörren och gick in. Alltså precis som vanligt. Och nyckeln borde alltså finnas någonstans inne i huset.... Nej, vänta nu, plötsligt mindes jag något! Precis när jag gick in genom dörren var det någon som ropade på mig. Det var en kvinna som stannat sin bil på gatan utanför, vevat ner rutan och frågade mig om vägbeskrivningen till Hansénska gården här i Kyrkbyn.  Jag gick ut till hennes bil, förklarade att hon behövde vända och köra ut på Framlänningsvägen igen och upp till kyrkan innan hon svängde av. Erbjöd henne också att vända på vår gård i o m att gatan är så smal.   Alltså - jag gick ut till hennes bil och det var efter att jag hade låst upp dörren. Men antagligen hade jag fortfarande handväskan, posten, bilnyckeln och husnyckeln i händerna... alltså kunde jag ha tappat nyckeln ute i snön...

Detektiv-Anna gav sig alltså ut med en spade och började söka igenom snön, från ytterdörren och ut till vägen. Och halvvägs till brevlådan kunde jag en stund senare gräva fram nyckelklippan! Som alltså legat där i snön i tre dygn! :-O  Tur att ingen skum typ hittat den och tagit sig in i huset i tron att ingen var hemma... (Vi har ju haft VÄLDIGT många villainbrott här i Luleå i vinter, så hade oturen varit framme hade det väl inte varit allt för osannolikt...)  I så fall hade garanterat detektiv-Anna INTE varit särskilt kaxig... Jag fördrar defintivit att ta del av brott i form av ljudböcker!!!

Just nu är föresten detektiv-Anna inte heller så kaxig... hoppades igår att ridningen skulle ge mig lite ny energi, som den normalt brukar. Men istället tog den all den lilla energi jag hade... När jag kom hem från stallet blev det ryggläge i soffan till dess det var dags för sängen kl 21. Och i morse vaknade jag bara till kort för att meddela jobbet att jag fortfarande är sjuk, sedan fortsatte jag sova nästan fram till kl 12.

Efter lite brunch har jag sedan legat under filten i soffan och lyssnat på Elias Palms "Corpus Delicti". Den första boken om rättsläkaren Ella Andersson. Lyssnade på den när den nyss kommit ut och gillade hans humoristiska sätt att skriva. Nu har uppföljaren kommit (Causa Mortis) och innan jag lyssnar på den tänkte jag fräscha upp minnet med den första boken igen. Elias Palm är själv rättsläkare. Men kan alltså också sätta titeln "författare" på sitt visitkort. Och även "fotomodell" faktiskt. Intressant kombination! Och, tja, han ser väl inte så tokig ut - eller vad tycker ni?!

Bilden lånad från hans hemsida: www.eliaspalm.se

Det går framåt!

I somras kliade Lára bort det mesta av pannluggen... men idag upptäckte jag att den faktiskt vuxit ut så mycket att jag behövde skjuta den lite åt sidan för att pannbandet skulle synas! Och det är inte den enda som gått framåt - läs vidare så får ni se!

Efter tre dagar i sängen kände jag mig ääääntligen lite bättre idag, så nu var det dags att göra något åt hästabstinensen. Har ju faktiskt inte ridit på en hel vecka! :-O (Måndag var inplanerad vilodag för Lára, tisdag red Eva och på onsdag "däckade" jag efter jobbet...) Lára verkade också tycka att det var hög tid att matte visade sig, för hon behövde knappt någon betänketid alls för att lämna höbalen och istället fokusera på det där äpplet matte hade i handen...!

När vi sedan red iväg var det ganska uppenbart att en av oss ägnat fyra dagar till att samla energi - och det var inte jag...! Bestämde mig för att låta henne galoppera - hon fick springa och jag fick åka - alltså perfekt för oss båda! Att hon hade energi så att det nästan pyste ur öronen blev tydligt under den första galoppen. Hon hade direkt tagit höger galopp och jag var så nöjd med att åka med. Men så plötsligt konfronterades hon med en snöklump som uppenbarligen ramlat ner från plogkanten och ut på vägen.... Lára ryckte i nödbromsen och gjorde en slide-stop i värsta Reykurstil! :-O  (Visserligen har jag ju nämnt ibland att hon på många - trevliga - sätt påminner om salig Reykur - men hon behövde väl inte ta det SÅ bokstavligt?!)

I fortsättningen klarade vi oss dock från sådana överraskningar. Lára fick fortsätta att galoppera och succesivt medförde det väl att hon fick "lätta på trycket". När vi sedan vände hemåt fick jag istället "åka tölt" - en sådan här gång känns det verkligen lyxigt att ha den möjligheten!

Den avslutande traven var sedan en riktig höjdare! Lára travade så trevligt och avslappnat, helt lätt i handen och utan minsta antydan till att vilja dra iväg i tempo. All vår träning på detta har verkligen gett resultat!!! Och sedan fortsatte hon att imponera genom att skritta på hellång tygel, utan minsta tendens till att börja takta. Som vi har fått jobba med det... så det är ju verkligen roligt när träningen börjar ge resultat!!!

Faktiskt brukar hon numera också inleda ridturerna med SKRITT på lång tygel - inget taktande där heller! Och så var det verkligen inte när jag köpte henne i augusti...! Skritten är väl egentligen hennes enda svaga punkt... Hon har ju trevlig skritt om hon vill, men i hennes värld har väl skritt aldrig varit en gångart, utan bara ett besvärande slöseri med tid som till varje pris bör undvikas... Därför blir jag så GLAD när hon nu är så DUKTIG!!!

När duktiga Lára rullat sig omsorgsfullt i hagen såg det ut som om hon skaffat sig svart bläs! 

På hästfronten intet nytt...

Démantur visar upp sig för Lára - han känner förståss igen en snygg tjej när han ser henne! Fast ska man vara ärlig är han en VÄLDIGT vidsynt kille - han kom så gärna med skamliga förslag till Feykir också... Och det trots att Feykir egentligen var alldeles för slank för att vara "Diamantens" typ...  För allra mest upphetsad har han nämligen blivit vid de tillfällen när någon riktigt överviktig vallack varit på besök på gården! 

Lára har drabbats av vilovecka... Igår jobbade Johan första dagen på en vecka, efter att ha legat däckad hemma i influensa med feber, muskelvärk och migränliknande huvudvärk. Och ni vet ju hur illa det är när en karl är riktigt förkyld... ;-) Tyvärr tog jag över stafettpinnen och har nu legat hemma i sängen två dagar. (Ja, förutom en liten utflykt till vårdcentralen igår då.) Jag kände redan tidigare i veckan att något var på gång, så det blev ingen ridning i onsdags heller utan direkt hem för att vila efter jobbet. Tur att Eva red Lára i tisdags i alla fall!

Är ju illa om jag skulle behöva slösa bort hela helgen utan ridning... men jag MÅSTE vara frisk till veckan, så det är väl bara att lyssna på kroppen och ge den tid. Som vanligt. Men det är alltid lika TRIST att inte få bestämma över sitt eget liv! Och jag tycker nog att eftersom jag har en sjukdom jag måste dras med hela tiden borde jag väl få stå över influensor och magsjukor och sådant?!

"Att leva med smärta"

Ännu en vintervy från i lördags!

Lára har fått två vilodagar, för matte är tyvärr inte i form... Har i alla fall varit på vårdcentralen idag för ett kartläggningsmöte. Man håller på att dra igång ett projekt med namnet "Att leva med smärta" där ett team bestående av läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och KBT-terapeut tillsammans med patienten ska försöka hitta möjliga rehabiliteringsåtgärder. Jag var visst en av de första patienterna som fick erbjudande om att vara med i detta. Och jag svarade förståss som vanligt: "Jag är beredd att testa vad som helst som har minsta chans att ge en förbättring!" 

(Fast ska jag vara riktigt ärlig så är det kanske inte 100 %-igt sant... "Vad som helst utom akupunktur" vore nog mer med sanningen överensstämmande. Eftersom jag har ont i hela kroppen antar jag att akupunkturbehandling skulle kräva nålar i hela kroppen - och då skulle de nog behöva söva mig först innan jag skulle våga... Men om jag säger "Allt utom nålar i hela kroppen" så är jag helt sanningsenlig i alla fall!) 

Känns spännande att vara med i projektet - och det ger ju ett nytt hopp om att tillslut ändå hitta NÅGOT som kan lindra mina besvär! Nästa steg, efter detta möte, blir att tillsammans med arbetsterapeuten kartlägga hur den ständiga tröttheten p g a de svåra sömnbesvären påverkar min arbetsförmåga - och min förmåga att fungera i vardagen. Alltså det som Försäkringskassan inte vill kännas vid som ett problem ö h t... Och sedan utifrån denna kartläggning förhoppningsvis hitta verktyg för att maximera det som ger energi och minimera det som bara tar energi. Samt se till att jag använder den lilla energi jag har på bästa sätt. 

Som avslutning på dagens möte fick jag ett första utkast till en rehab-plan, där man bl a specificerat vilka resurser jag bedöms ha för att hantera mina problem. Och där hade de bl a tagit upp hästen och ridningen som en viktig del! De var alla helt överens över ridningens stora betydelse för mitt välbefinnande, både fysiskt och psykiskt. Uppenbarligen handlar detta alltså om personer med MYCKET gott omdöme! 

Kallt som i södra Sverige!!! :-O

Kippy & Démantur myser - i lördags.

Idag var det däremot inget mysväder... visserligen bara runt -5 grader, men VÄLDIGT dimmigt och fukten fick kylan att krypa "genom märg och ben"... Så där kallt som det brukar vara i södra Sverige alltså... På min 25 minuters lunchpromenad hann jag bli rejält frusen, trots vinterjacka, halsduk och handskar! 

När jag var på väg tillbaka till banken var det en väl påbyltad kvinna med hund som hejade på mig. Kände först inte igen henne, men när jag tog en närmare titt under mössa och kapuschong så kändes ansiktet väldigt bekant. Det var en av de tidigare eleverna på Sylvias ridskola, så vi brukade träffas i stallet i samband med hennes ridlektion. Om jag minns rätt red hon i tredje gruppen på onsdagarna. Och nu berättade hon att hon uppskattar min blogg och läser den varje dag! Verkligen jättekul att höra att jag kan vara en länk till "hästlivet" för någon som f n är hästlös! 

Eva har ridit Lára idag och rapporterade att det hade gått bra. Lára hade inte varit lika fånig som sist hon red, så nu var hon åter en favorit! Vi har ju så fantastiskt ridunderlag nu! Men Eva konstaterade att man känner sig lite "fången på vägen" då de STORA plogvallarna gör att man inte kan rida ut i skogen någonstans.... Man skulle ha haft "tumme" med den som plogar så hade man kanske kunnat beställa en lucka i plogvallen på strategiskt ställe där någon av våra skogsrundor börjar...

Jerringpriset till Roffe!!!

Foto: Svenska Ridsportförbundet

Svenska folket har sagt sitt: Rolf-Göran Bengtsson gjorde årets största idrottsprestation 2011 genom sitt historiska EM-guld i Madrid!!! Oerhört välförtjänt - och av stor betydelse för svensk ridsport!

Och hans framgångar bara fortsätter! Det här året har han inlett med att klättra till första platsen på världsrankingen i hästhoppning. Och han leder dessutom den totala Världscupen! Helt välförtjänt anses han av många initierade bedömare som ett av Sveriges absolut största guldhopp inför sommarens OS!

Edit: "Ännu en nyttig påminnelse: idrotts-Sverige är betydligt mer än bollar, puckar och fästvalla!"  Johan Orrenius, Expressen.

"Det ni såg igår var en manifestation av den svenska hästsporten som - med all rätt - tycker att deras idrott nonchaleras av medier och journalister." Ingvar Persson, Aftonbladets ledarblogg

Gabriel har ny medryttare!

Ylva och Carola har fått konkurrens om Gabriel: Freddan vill också rida! 

Jag får uppenbarligen det jag önskar!

När jag steg upp i morse visade termometern -19 grader. Visserligen har jag önskat mer kyla, men nu  tyckte jag att SMHI började överdriva lite...! I Mariebäck brukar det dessutom vara ett antal grader kallare än hemma, så jag trodde inte det skulle bli någon ridning för mig idag. Min kropp och kyla är ju ingen höjdarkombination direkt... Men ganska snart steg faktiskt temperaturen till -15, och då kunde jag ju inte låta bli att åka till min lyckohäst! När jag kom fram såg det dock inte ut som på bilden ovan (med Tildra och Mysla närmast kameran). Hela stoflocken stod nämligen inne i stallet för att hjälpa till att hålla värmen. I morse hade det nämligen varit minusgrader där inne... 

Fick föresten ytterligare ett exempel på att jag bör tänka mig för vad jag önskar mig här i bloggen. Inte bara SMHI verkar göra som jag önskar... Skrev ju igår att Lára och jag skulle behöva öva mer att rida med sällskap, för att träna henne på att kunna slappna av och fokusera på mig trots andra hästar som man skulle kunna springa ikapp med. Och redan idag dyker plötsligt Kristin upp och ska rida Funi! (Minns inte riktigt när vi hade sällskap med någon senast.. men nog tror jag i alla fall att vi ridit ensamma de 15 senaste ridturerna...)

Vi kan ju låtsas att det var lika fint väder som igår! (Fast i verkligheten var det inte bara kallare, det var också väldigt dimmigt... lite konstigt att det kan vara sådan tät dimma i kylan...!) Vi red in till byn och vid båda våra två galopper inväntade Lára min galoppskänkel - så att det verkligen blev den högergalopp jag bad om. Trots att den andra galoppen var uppför backen in i byn, där vi alltid brukar galoppera. Duktig tjej!

När vi vände hemåt igen hann jag rida lite samlad skritt innan vi sedan töltade nerför galoppbacken. I den samlade skritten var det verkligen en ytterligare svårighetsgrad att det var en annan häst med - Lára ville ju verkligen inte riskera att hamna på efterkälken... särskilt inte när vi var på hemväg! Efter samlad tölt utför backen fick hästarna sedan rulla på i ett litet högre tempo - och de verkade mycket nöjda med det!

Och i avslutningen av ridturen kom Lára sedan att verkligen imponera på matte! Först i den avslutande traven, där vi efter en lite stökig start hittade ett trevligt, avslappnat tempo. Och detta trots att Funi travade på ganska snabbt. Duktig tjej!!! Den avslutande skritten var jag också väldigt nöjd med! Jag fick visserligen någon gång då och då bromsa upp henne lite. Men där emellan skrittade hon på riktigt lugnt och avslappnat! Vi har verkligen jobbat mycket på det där med skritten, att kunna få längd på halsen och långa, lugna steg istället för korta, trippiga. Så det var ju fantastiskt kul att se att det kunde fungera så bra även med sällskap!

När jag berättade för Kristin att jag verkar få vad jag önskar mig här i bloggen, vare sig det handlar om kallare väder eller ridsällskap, så tyckte hon att jag idag skulle önska mig att vinna en miljon. Så det får jag väl göra nu! En liiiten hake i sammanhanget är väl möjligen att jag aldrig köper lotter... brukar hävda att jag har alldeles för tur i kärlek för att ha en chans att vinna. Men det vore kanske läge att köpa en lott ändå i morgon, eller vad tror ni? (Lára ska få vilodag i morgon, så jag har ändå ingen anledning att önska något hästrelaterat till dess...) 

Fartygshaveri

Ni har säkert hört/sett på nyheterna om det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia, som gått på grund utanför Italien och kantrat. Det var ett systerfartyg till Concordia, Costa Deliziosa, som vi kryssade med till Dubai, Oman, Abu Dhabi, Sharja och Fujaira i våras. Hela arrangemanget då var MKT välordnat och vi hade faktiskt en katastrofövning under första dygnet ombord. Med alla 4000 passagerare och 600 besättningsmän. (Båtarna är verkligen ENORMA - trots den stora mängden folk ombord kändes det aldrig det minsta trångt!)

Hoppas nu bara att de som fortfarande saknas efter Concordias haveri hittas vid liv! Läser nu i kväll på dn.se att Concordias kapten arresterats misstänkt för dråp. Ni kan läsa mer och även se bilder av det kapsejsade fartyget HÄR. 

Fler bilder från idag!

Visst är det vackert med vinter??!!

SMHI läser bloggen - och agerar!!!

Än en gång har det visat sig att SMHI läser min blogg! I o f s ingen nyhet, men att de skulle agera så snabbt och redan idag erbjuda det kallare väder jag efterlyste så sent som igår, är ju faktiskt ganska imponerande! Och efter vad som känns som en evighet med ständigt mulet och snöande, var det ju extra välkommet att solen idag sken från en klarblå himmel! Snön på marken och i träden gnistrade så vackert och det kändes som ljusterapi i kubik!!! Under ridturen idag fick vi sedan inte minsta antydan till styltor, trots att vägen inte var plogad. Och därmed halkade heller inte Lára en enda gång! Tack för det, SMHI!!!

Tänkte passa på att fota Lára i hagen innan jag hämtade in henne, nu när ljuset för en gångs skull var så bra. I vanliga fall brukar jag ju få stå och ropa på henne en stund innan hon möjligen kan tänka sig komma, så jag tyckte ju att jag skulle ha gott om tid att ta bilder. Men bara därför var hennes strategi för dagen att genast komma fram till matte... och inte hjälpte det att jag succesivt backade undan, hon kom raskt efter och såg hela tiden till att hålla sig "för nära för en bild"... Och när hon ju faktiskt gjorde precis vad jag brukar vilja att hon ska göra, var det bara att ge upp. Hon fick sin godis och sedan gick vi in i stallet.

När vi en stund senare skrittade iväg från gården kunde jag snabbt konstatera att Lára precis som när Eva red sist verkade ha ett il av "nerverna utanpå" idag. Normalt skrittar hon nämligen i mycket friskt tempo, men nu kändes det som om handbromsen var åtdragen... jag fick hela tiden driva framåt för att hon inte skulle stanna för att spana & lyssna efter läskiga saker. Det hördes flera skotrar på avstånd - och det gjorde det visst även när Eva red - så det kan ju ha varit en orsak. (Skotrar har tydligen ett mkt skarpt ljud från sina motorer, som människoörat inte kan uppfatta, men som är obehagligt för hästarna.)

Värmde som vanligt upp i trav, där det inte var helt lätt att få henne att slappna av och länga halsen... Några galopper blev det också, där avsaktningarna avslöjade att hon var ovanligt spänd i o m att hon varje gång gick över i tölt ett antal steg innan hon tog traven.

Här spanar Lára in galoppbacken, in mot byn. Vi presterade en riktigt trevlig högergalopp (rätt vid första försöket!) uppför backen och fortsatte in i byn för att hinna med en liten skrittpaus innan det var dags att vända hemåt igen. Min plan var nämligen att hinna rida samlad skritt en längre sträcka innan vi sedan töltade utför galoppbacken. Precis som igår försökte jag se för min inre syn hur Atli samlade henne i skritten - och jag tycker att det hjälper!

Smög sedan iväg i riktigt långsam tölt innan vi var framme vid backen - för att hinna känna att jag verkligen hade henne samlad. Och sedan i backen fick vi förståss bakbenen med oss ännu mer! Hon gjorde inga försök att dra iväg i tempo, varken i backen eller när vi kommit på plan väg igen, utan töltade bara på med "massor av bakben" och rygg. Jag tycker det verkar som att man kan komma in i en god cirkel ifall man lyckas samla hästen tillräckligt i tölten. Då kan man hitta ett läge där man har "ingenting" i handen och all ytterligare drivning bara tolkas som uppåt, inte framåt, av hästen. Fick uppleva det vid två tillfällen när jag red Feykir för Atli - det kändes verkligen magiskt! Och nu har jag fått uppleva det ett par gånger med Lára också! TÄNK om man en dag kommer så långt att man lyckas framkalla denna goda cirkel så snart man vill?!!

Efter ytterligare härlig "muskelbyggartölt" ville jag testa att rida ökat tempo igen. Det gick ju så väldigt bra sist jag testade - och idag var det för kallt för styltor i hovarna så vi riskerade inte att halka. Men tyvärr fick vi inte alls till ökningarna idag... Vet inte riktigt varför, men vi hamnade hela tiden i att hon började rolla och sökte sig mot galopp... Efter ett antal försök gav jag upp. Tänkte att jag ville avsluta ridturen med en bra känsla istället... så vi återgick till "muskelbyggartölten" och där var hon precis lika trevlig som tidigare!

Även i "off knapp-traven" kändes hon riktigt, riktigt fin! Men vi har ett jättejobb framför oss i att träna på att rida med andra hästar. Att få henne avslappnad och fokuserad på mig när vi rider själva är en sak. Att uppnå samma sak tillsammans med andra hästar är något HELT annat... och på tävlingsbanan kommer vi ju inte att vara ensamma... Men det är ju ett tag kvar till våren och utbudet av ridsällskap lär ju öka när de andra i stallet succesivt sätter igång sina hästar igen efter vilan.

På vägen hem från stallet passerade jag detta långtradarsläp som låg i diket strax innan korsningen vid Gäddviksbron... Antagligen inte helt lätt att få upp ett sådant... Hemma igen gjorde jag sedan en liten insats (med betoning på just "liten") med att skotta bort en del av plogvallen som uppstod när de plogade vår gata i går morse. Normalt undviker jag att skotta i o m att jag får ännu mera ont av det. Men Johan ligger fortfarande hemma i feber, så jag hade inte så stort val. Men jag har bara tagit lite i taget. I går morse gjorde jag bara ett hål tillräckligt stort för att köra ut bilen från garaget. Och nu gav jag tidningsbud och brevbärare större chans att ta sig till brevlådan.

Tyvärr syns inte närmaste grannen till idag, annars var min plan att be honom om hjälp. Skulle nog gå ganska fort för honom med snöslungan... Hoppas nu jag inte tog i för mycket, vill ju så gärna både sova i natt och kunna rida i morgon! Vill avsluta med en hälsning till SMHI, som ju bevisligen läser bloggen: TACK för kylan idag! Men snälla, inget mer snöande nu förrän Johan är på benen igen!

Riktig kyla önskas!

Mysla här om veckan - med "socker" på! 

Mysla är e Berserkur

När jag kom till stallet idag mötte mig en riktigt obehaglig syn: Sylvias fina Mysla låg helt utsträck och till synes livlös på marken... Jag skyndade mig ut i hagen och hoppades hela tiden att hon skulle reagera när jag närmade mig, men fortfarande när jag kommit fram till henne låg hon helt stilla med slutna ögon... Jag kunde i alla fall höra att hon andades, men det var tunga andetag. Tänk om hon hade kolik?! Jag försökte lyssna mot hennes mage och kunde höra att det bubblade i alla fall. När jag började klappa på henne öppnade hon tillslut ögonen. Jag fortsatte klappa och tillslut lyfte hon huvudet från marken och började göra ansatser att resa sig.

Väl på benen sträckte hon på sig som en katt och gäspade stort flera gånger. Hon hade helt enkelt legat och sovit riktigt djupt! Flyktdjur som alltid ska vara på sin vakt - tala om att hon kände sig trygg i flocken!!! Och inte så bussigt av mig att väcka henne när hon sov så gott... När jag återvände till hagen för att hämta Lára efter att ha bytt om till ridkläder kom Mysla, som vanligt, genast fram till mig. Skönt att hon betedde sig normalt igen! Först då vågade jag riktigt "blåsa faran över". Där i början trodde jag verkligen att jag skulle behöva ringa Sylvia (som är i Thailand) och berätta att Mysla var död... Vilken TUR att hon bara skrämdes!!!

Lára hade rejäla styltor på alla fyra hovarna, när jag tog in henne ur hagen. Det har verkligen varit en ovanlig vinter, med "styltsnö" hela tiden... kan vi inte få lite riktig kyla snart?! Tur att det inte är så länge kvar innan det är dags att sko om Lára, så att hon kan få snösulor. Som det är nu bildas det styltor under varje ridtur, även när vi töltar, så hon halkar titt som tätt... I o m att snön kom så extremsent var det fortfarande lerig barmark när hon skoddes sist, så då var det ju för tidigt att sätta snösulor. Men snart är det dags igen och då hoppas jag att vi halkat färdigt!

Red mot Alviksträsk och värmde upp med trav i lång, låg form resp några galopper. När vi kom bort till sjön tog vi en skrittpaus innan vi vände hemåt igen. Hade egentligen inte tänkt rida samlad skritt idag, men kunde inte låta bli.... Försökte hela tiden för mitt inte öga se Atli rida samlad skritt på Lára, med drivning, förhållningar och STORA eftergifter. När vi efter en låååång sträcka samlad skritt smög iväg i riktigt microtempo i tölt fick jag visserligen påminna om tempot väldigt ofta - men hon hade trevlig längd på halsen och var helt lätt i handen. Och jag tänkte att det här måste väl vara riktig muskelbyggartölt?!

Ville egentligen testa att rida ökat tempo igen, för att se om det verkligen skulle gå lika bra som sist. Men hon halkade ganska mycket, så jag vågade inte gasa på. Kompromissen blev att rida "arbets- till mellantempo" och när jag kom ihåg att göra förhållningarna med hela kroppen töltade hon på en en riktigt trevlig form - och jag kände verkligen hur ryggmusklerna jobbade. Härligt! Kändes som att jag skulle vilja tölta flera mil till!!!

Men nu var vi nästan hemma igen, så vi avrundade med att sträcka ut i trav istället. Man ska ju sluta när man är på topp! Väl i stallet hade Lára inte riktigt ro att äta sitt kraftfoder... hon stod mest och lyssnade spänt efter ljud från hästarna utanför. Jag testade att slå på radion, för att distrahera henne. Och när en U2-låt ljöd ur högtalaren slappnade hon av och åt. Uppenbarligen har hon ju bra musiksmak!

Varning för arbete!

Fick rapport från Eva ang dagens ridtur. Och för en gångs skull stod faktiskt inte Lára särskilt högt i kurs hos henne... Jag trodde först svarta muränan hade huggit henne i armen, eller så. Men otroligt nog var det faktiskt i ridningen Eva hade synpunkter. Det är ju annars Láras starka kort: tack vare att hon är så fantastiskt rolig att rida förlåter man henne allt annat! Men idag hade hon av någon anledning haft nerverna utanpå och sett faror överallt. Verkligen inte hennes stil... även om jag också märkt att hon varit mer åt det hållet sedan ligist-cyklisten skrämde henne så.

Eva och Lára hade fått hantera alla möjliga olika faror idag. Bl a hade kombinationen av vägarbetsskylt och fågel fått Lára att tvärvända och försöka springa hem. Fast vi kom fram till att just det kanske man kunde ha viss förståelse för... Det var ju faktiskt en varningsskylt - och arbete bör man ju akta sig för! ;-

Att prioritera rätt

Idag är det Eva som rider Lára. Hon har jobbat på flygplatsen i Gällivare sedan i söndags, men kommer hem idag och åker då direkt till stallet för att rida. Ridkläderna har hon haft med sig till Gällivare för att inte ens behöva passera hemma först. Snacka om en tjej som vet hur man ska prioritera!!! 

Framsteg!

Mattes lilla ängel! ;-)  

Kolla in hennes nos, det ser ut som att den är doppad i pudersocker! Och visst är hon fin i kroppen, trots mer än en månad på fri tillgång?! Men det har vi i o f s sett förr. Det enda som någonsinn gjort henne lite rund var "mammaledigheten".

Den stora behållningen för mig i ridningen är att träna och känna att man utvecklas tillsammans med sin häst. Jag tycker det blir som en inspirerande, god cirkel: ju mer man tränar desto roligare blir ridningen och desto mer vill man träna! Det är ju också en jättebonus med att ha egen häst: tack vare att man rider så ofta så händer det ju verkligen saker när man bestämmer sig för att träna på något! Även om det bara är små detaljer man jobbar med.

Och den riktigt stora energikicken får man ju när man upptäcker att all träning ger resultat! Idag fick jag en sådan kick! Inför tävlingarna i höstas fick vi träna en hel del på det ökade tempot, för att i alla fall få till det hyfsat trots att Lára egentligen inte alls hade de muskler som krävdes. Sylvia förklarade att det också var bristen på muskler som gjorde att hon ville bli hög i formen och styva sig lite i det högre tempot.

Sedan dess har jag mest ridit långsam tölt, eftersom det är där man bygger musklerna. Ibland har jag låtit henne gasa på lite också, bara för att hon tycker det är så roligt, men främst har vi hållit "muskelbyggartempo". När jag så idag, för första gången på länge, testade att gasa på lite under hemvägen märktes plötsligt en stor skillnad! Allra först blev hon visserligen hög i formen, som tidigare. Men när jag lite försiktigt frågade om hon verkligen behövde vara det slappnade hon plötsligt av och längde halsen. Och sedan behöll hon den trevliga känslan i det ökade tempot! Gissa hur nöjd matte blev?!!!

Innan dess hade jag även fått andra positiva signaler, t ex av min egen kropp. Trodde inte jag skulle kunna trava och rida lätt eftersom jag haft så ont i SI-lederna igår och idag - och t o m haft lite svårt att gå. Men till skillnad från förra veckan gjorde det inte alls ont att rida! Så jag kunde vara en riktig exemplarisk Atli-elev som värmde upp med trav i grundform! Innan dess hade vi jobbat endel i skritt också. Och Lára passade på att visa sina färdigheter i speed-öppna. (Ja, speed-slutorna går inte av för hackor de heller!) Helt klart är också att om ökat tempo-sidförande blev tävlingsgren skulle hon höra till den yppersta eliten!

På hemvägen tjatade matte sedan på med en där samlade skritten, som svarta damen tycker går så oliiidligt sakta...!!! Och när det ÄNTLIGEN var OK att tölta skulle det också gå sakta... Men tillslut fick Lára gasa på ganska rejält i tölten i alla fall. Då blev matte så GLAD över sin duktiga häst! "Det är ju det jag sagt HELA tiden - det är roligt att springa FORT!!!" sa Lára.

Vackra isländska vyer - och hästar!

Carpe Diem

Ingen bra dag idag... skulle rida lyckohästen efter jobbet, men orkade inte utan åkte direkt hem för att vila istället. Intog ryggläge i soffan, startade streamad ljudbok från bibblo.se - då kraschade internet... 

Absolut läge för att försöka pigga upp sig på annat sätt - t ex med den hysteriskt roliga "Carpe Diem" som  (förståss) ritas av en Umebo. Vi fick ett signerat seriealbum i julklapp! Och här kommer en av MÅNGA höjdare!

Ett tips: klicka på bilden så blir den större!

Vilken mardröm!

I eftermiddag fick Polisen i Västerbotten ett samtal om en död häst på vägen mellan Kusmark och Ersmark n:a. Det var ägaren som ringde efter att hästen tagit sig ut genom sidodörren medan man körde - och den hade dött i fallet... :-O Exakt hur olyckan har gått till eller varför den uppstod vet inte polisen, men man misstänker inget brott.

Källa vk.se


Fy, vilken mardröm!!! Det går kalla kårar längs ryggraden...tänk om det varit någon av mina hästar...... 

Att hålla sig varm i kylan

Har sedan länge tänkt att jag skulle skriva ett blogginlägg på detta tema. Men det har aldrig känts särskilt aktuellt denna vinter... tror inte jag haft kallare ridväder än -10 en enda gång! I alla fall är mina ridtäckbyxor fortfarande oanvända för säsongen. Och långa, varma teamjackan plockades fram först i helgen - främst beroende på blåsten. (Och har hittills alltså bara använts tillsammans med vanliga ridbyxor.) Helt otroligt, med tanke på att det är JANUARI nu - och att jag faktiskt bor i Norrbotten!!! 

Men igår bestämde jag att köld-inlägget skulle skrivas idag, oavsett väder. Och i morse visade termometern i Kyrkbyn -18,5 grader! Utan jämförelse den kallaste dagen hittills i vinter! :-O Nästan liite kusligt att jag har sådan makt över SMHI... men det är kanske inte mer än rätt, när de nu har sådan makt över hur min kropp mår?! (Så snart de skickar lågtryck, blåst och oväder så får jag ju mer ont.) 

Trodde annars att förra veckans inköp av dessa vinterstigbyglar skulle innebära att det inte skulle bli någon riktig kyla denna vinter! När jag var (ännu) yngre hade man alltid trästigbyglar på vintern - det var jättebra! Är ju verkligen HELT korkat att sätta fötterna i metallstigbyglar som leder kylan hur bra som helst... En gång när jag frös alldeles våldsamt om ena foten under en ridtur visade det sig faktiskt bero på att skon helt enkelt frusit fast i metallstigbygeln! :-O Men tyvärr verkar trästigbyglar vara HELT ute numera... har faktiskt försökt hitta sådana de senaste 10 åren utan att lyckas! Ungefär lika länge har det funnits stigbyglar i plast, men jag har inte tyckt att det känts så tillförlitligt... det vet man ju hur skört plast kan bli i kyla...

Men så hittade jag ovanstående stigbyglar, som enligt uppgift består av armerad, superstark plast. Dessutom har de en fotplatta som är konstruerad för att ge viss svikt och därmed vara snällare mot fötter och fotleder. Samt smarta reflexer på utsidan. Så jag slog till! Och lovade i samma veva mina ridkompisar att inköpet skulle garantera att det inte blev någon riktig kyla i vinter. Hm...det höll inte ens en vecka... fast -18,5 räknas väl ändå inte som riktig kyla??!

För att fortsätta på temat "att hålla fötterna varma" tänkte jag dela med mig av ett tips som jag fått av ingen mindre än Ola Skinnarmo! Hans lösning för varma tår även i -52 graders kyla på Sydpolen är: först en tunn syntetsocka på foten, sedan en plastpåse över och slutligen en varm yllesocka i skon. Principen bygger på att man m h a påsen förhindrar att yllesockan och skon blir fuktiga innifrån. Jag har testat detta de senaste 4-5 vintrarna (som tur är har jag dock aldrig behövt "syna" det där med -52 grader...!!!) Och det har fungerat bra!

Denna metod har dessutom löst ett problem som jag tidigare haft. Vi som har hästarna inhyrda hos Sylvia har möjlighet att förvara ridkläder och byta om i Josefshallen. Suveränt - särskilt när man åker direkt från jobbet till stallet! Men i o m att det inte är så många plusgrader där inne vintertid hinner skorna inte torka från en dag till nästa, ifall de blivit fuktiga innifrån. Och med skor som är fuktiga redan när man tar dem på sig är det verkligen inte lätt att hålla värmen...  Men nu existerar inte det problemet längre: Skinnarmo-metoden rules!!!

När det gäller att hålla sig varm om resten av kroppen är det förståss lager på lager som gäller. Samt att ALDRIG ha bomull närmast kroppen! Satsa på trosor i microfiber, superunderställ som transporterar bort fukt, ett eller flera värmande mellanlager (beroende på hur kallt det är) och sedan vindtät jacka ytterst. Ullmax har jättefina underställ som verkar klara hur många tvättar som helst! Deras "supersoft" tröja resp korta leggings är tunna, smidiga och varma! För att inte tala om ullfrotte´n, för de riktigt kalla dagarna. Kolla in Ullmax produkter på Midurs hemsida! Men beställ helst via den som har väskan just nu (Katarina Lindgren vet) eftersom ersättningen till Midur blir högre då.

Väldigt mycket värme "läcker" också ut från huvudet. Så om man fryser trots varma kläder är det väldigt effektivt att sätta på sig en mössa. (Eller huva, om jackan har en sådan.) Det är alltså ingen slump att mammor i alla tider uppmanat sina barn att ta på mössan!

Valet av sport-BH förtjänar också att nämnas särskilt - om den ska fungera för ridning på vintern ställs nämligen lite andra krav än vid många andra sporter. I andra sammanhang är det ofta så att man tränar och svettas under en timme eller så, för att sedan ganska direkt duscha och byta om. Men när man ridit är man i regel kvar och pysslar, i stallet och utomhus, någon eller några timmar . Och under den tiden kan man hinna bli VÄLDIGT kall ifall man har en sport-bh som är tillverkad i för tjockt material och därmed tar för lång tid på sig att torka. F f a bör man titta på att materialet under bysten inte är för tjockt!

Och misslyckas allt ovanstående... ja, då återstår kanske bara att ringa Johan, som är utbildad på köldskador. 

Äääääääntligen!!!!

Nej, tyvärr är jag inte tillbaka på Maldiverna... men idag öppnade ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN City Rehabs varmvattenbassäng igen, efter renoveringen! Den har varit stängd sedan i november... och SÅ jag har längtat efter den härliga känslan som inträder efter träning, stretching, bastu och mer stretching: plötsligt följer kroppen med när jag rör mig, istället för att streta emot!

Verkligen ovärderligt att jag haft Lára under den här tiden! Törs knappt tänka på hur stel jag varit nu utan henne - och hur mycket mer ont jag skulle ha haft efter en så lång påtvingad vila. För det är inte så mycket mer än bassängträning och ridning som min kropp klarar av i träningsväg. I princip allt annat belastar någon/några kroppsdelar för mycket för att det ska fungera.

Försökte verkligen ta det lite försiktigt i bassängen idag, vet ju av erfarenhet hur lätt det är att ta i lite för mycket... Även efter korta träningsuppehåll måste jag trappa upp långsamt och nu har det ju i princip varit två månaders uppehåll. Men för säkerhets skull får ni hålla tummarna att jag verkligen tar mig ur sängen i morgon bitti!!!

Edit: Lára har välförtjänt vilodag idag. Vore konstigt om hon inte har lite träningsvärk efter gårdagens "styrketräning" i djupsnön. Hoppas snöandet tar lite paus nu, så vi kan hinna med ett sådant ridpass till i slutet av nästa vecka. För vi håller väl snart på att ha nått smärtgränsen avseende hur djup snö man kan rida i?!

Tufft galopparbete!

"Vill du rida får du komma hit och hämta mig, att komma när någon ropar är trams!" säger Lára. Och som vanligt är det bara att göra som the Queen of Mariebäck befaller....! Min plan för dagens ridtur var att satsa på samma styrketräning i kubik som i onsdags, d v s ridning i riktigt djup snö bakom vägbommen.

Men som uppvärmning inför kraftprovet red jag först ner till bilvägen där vi värmde upp med skritt och trav. Intressant nog är det oftast helt odramatiskt för Lára att passera över bäcken, medan Feykir alltid gjorde det med fara för eget liv... uppenbarligen har Mariebäckus odjurus främst smak för svarta vallacker, inte dito ston!

Efter uppvärmningen var det så dags att ge oss i kast med djupsnöridningen. Och "djup-" var verkligen ingen överdrift i detta fall! Vi red ju visserligen i samma spår som i onsdags, men allt snöande och blåsande sedan dess hade nästan utplånat spåren efter oss helt och hållet.... fast om ni tittar RIKTIGT noga ovanför det högra av Láras öron så kan ni nog ana spåret i alla fall.... Detta innebar alltså att Lára hade snö upp till magen och att mina fötter ganska ofta också drogs i snön!

På vägen bortåt skrittade vi bara och vi stannade då och då för att hon skulle få hämta andan lite. Fast det var ju inte lätt att övertyga damen om att stå stilla mer än 30 sekunder.... TRÅÅÅÅÅÅKIGT tyckte hon! Fast några gånger hade vi hjälp av att ljudet från en avlägsen skoter distraherade henne lite.

När vi vände hemåt fick jag sedan uppleva samma fantastiskt häftiga galoppsprång som i onsdags! Hon tog verkligen i och lyfte sig ur snön! Det blev många korta galoppintervaller, med stillastående där emellan för att hon skulle få hämta sig lite. Mina försök att även rida höger galopp ibland var dock inte helt lyckade... första gången hon till min glädje tog högergaloppen blev det inte så många galoppsprång innan hon helt enkelt gjorde ett galoppombyte! :-O  Hon tyckte väl helt enkelt att det var FÖR jobbigt...

Men på slutet tog hon höger galopp en gång till och då såg jag till att förstärka med drivning så att hon höll galoppen till dess vi åter kom till plogad mark. Utgick ifrån att hon hade rejäl mjölksyra i musklerna vid det laget, som behövde jobbas ur ordentligt, så istället för att direkt rida hem till stallet styrde jag åter ner mot bilvägen. Skrittade en lite längre sträcka innan vi vände hemåt igen. Och då presterade vi riktigt, riktigt trevlig "off knapp-trav"!

I morgon får Lára helt ledigt, så hennes muskler får chans till ordentlig återhämtning. Matte ska nämligen ääääntligen få träna i bassängen på City Rehab igen! Så det blir ridning först på tisdag igen för oss, om allt går enligt plan. 

---"än slank han ner i diket!"

På väg till stallet idag möttes jag av denna syn: traktorn som plogade lilla grusvägen (den högra traktorn i bild) hade kört i diket! Och det var en REJÄL dikeskörning, alla fyra hjulen var av vägen! :-O Som synes hade dock en annan traktor kommit till undsättning. När jag passerade höll de på med att (för hand) gräva bort snö framför och på insidan av traktorn i diket. Och först ca 1,5 timme senare kunde de fortsätta med plogningen...

I Mariebäck var ytterligare en traktor i farten: KG skottade för fullt. Och när jag anlände fick jag bistå med att vakta grinden när han skulle köra in ytterligare en rundbal till stoflocken. Som ni ser har hästarna ingen större respekt för traktorn... Och vem ser man längst fram, närmast höbalen, om inte Lára?!

När Lára och jag sedan red ut kunde jag konstatera att snöplogen uppenbarligen fortfarande var kvar där  borta i diket - för fortfarande var bara ena sidan av vägen plogad. På den andra var det ca 1,5 dm nysnö (och säkert det dubbla allra närmast plogkanten.) Kom då på att jag skulle "låna" ett upplägg för ridturen som jag "uppfann" med Feykir. Det var vid ett tillfälle när vägen var helt oplogad och jag misstänkte att plogbilen kunde dyka upp när som helst. Det var minst lika höga plogvallar som nu, vilket innebar att det bara fanns två ställen där man hade en chans att ta sig av vägen: vid Sylvias grannar resp infarten till gamla soptippen. (Nu tar man sig inte över plogvallen vid soptippen heller, men det gjorde man alltså då.)

Utifrån dessa förutsättningar bestämde jag mig för att rida ett antal vändor fram och tillbaka mellan uppfarten till stallet och infarten till gamla soptippen. Det är inte så många kurvor längs sträckan, så man har relativt bra förvarning innan en ev plogbil dyker upp. Och har då förhoppningsvis inte allt för långt till någon av de möjliga "avfarterna".

För att samtidigt maximera träningseffekten av denna ridning valde jag att på vägen bort från stallet träna trav och galopp ute i djupsnön - och på hemvägen utnyttja de hjulspår som fanns uppkörda och tölta i dem. Det hela, som började som en nödlösning, visade sig vara jättebra! Trav och galopp i snö är ju alltid nyttigt. Och även töltträningen blev "maxad"! Med Feykir var det ju så att jag hade problem att aktivera hans bakben tillräckligt för att det skulle bli riktigt bra tölt. Bäst gick det alltid just när vi vänt hemåt igen - då var han motiverad att ta i ordentligt bak och presterade sin bästa tölt. Och när jag nu red kortare intervaller fram och tillbaka hann det ju bli "har just vänt hemåt igen" flera gånger under samma ridtur!

Kan mycket väl tänka mig att detta kan vara ett bra sätt att "döda viljan" om man gör så på fel häst. Men med Feykir var aldrig det problemet, han bara frågade bara lite försynt om jag var säker att vi inte skulle rida hem, men sedan var han genast med på noterna och galopperade glatt bortåt igen. Och med Lára finns inte en chans att döda någon vilja! (Fast just när vi vände frågade hon förståss om jag inte var riktigt klok! Det där med försynt finns inte i hennes vokabulär...!)

Med Lára blev det alltså träning av galoppfattningar och snögalopp på vägen bort från stallet och sedan samlad tölt på vägen tillbaka. Med skrittpauser mellan gjorde vi detta i tre vändor fram och tillbaka och avslutade sedan med att låta henne sträcka ut i trav på "snösidan". En lite längre sekvens samlad skritt kunde jag förståss inte låta bli att klämma in också. Och precis som med Feykir fick tölten varje gång extra laddning av att vi precis vänt hemåt igen!

När vi sedan skrittade in på gården igen hörde jag hur snöplogen passerade nere på vägen. Verkligen skönt att inte behöva träffa på den, vare sig med häst eller bil!!! Men det hade alltså tagit över 1,5 timme för dem att få upp den på vägen igen... (Ja, säkert mer, den hade ju uppenbarligen legat i diket ett tag innan jag passerade, eftersom traktor nr 2 hade hunnit fram.)

Medan Lára sedan mumsade kraftfoder blev det först en rejäl omgång stretching för matte. Sedan hade jag och Freddan (en av stallkatterna) mysig "quality time"! Den andra katten, Bam-Bam är inte alls av samma sällskapliga sort, men även han gjorde faktiskt några lovar förbi oss och såg nästan ut att överväga att hoppa upp i mitt knä han också. 

Amaryllisblogg

Den FANTASTISKA amaryllis jag fått av Eva blommar nu på stängel nr 2. På första stängeln hade den fyra blommor. På denna stängel har också fyra blommor slagit ut, men den har t o m en femte knopp!

Otroligt läcker färg tycker jag - fast den är rosa - (normalt inte min favoritfärg, men på blommor kan det ju verkligen vara fint!) Och så vackert med de mörkare strimmorna!

Trettondagsridning

Hremsa, Lára, Ispertla och Mysla. 

När jag, på väg till stallet, svängde av på vägen mot Selet kunde jag konstatera att den inte var plogad efter nattens och morgonens snöfall, så snön var mer än en dm djup. "Inget töltföre idag alltså, får satsa på trav och galopp i cavalettisnön" tänkte jag. Fast när jag en stund senare svängde in på grusvägen mot stallet var den lilla vägen minsann nyplogad och slät som ett salsgolv! Eller som en töltväg, kanske jag ska säga?! 

Hann tänka att det var skönt att den var plogad, då behövde jag inte oroa mig för att behöva möta plogbilen när jag var ute och red. För med de enorma plogvallar vi har nu är man ju "fånge" på vägen och kan inte ta vägen någonstans... men sedan såg jag att man på ena sidan vägen plogat ut den övre delen av plogvallen längre ut i diket - men inte på den andra sidan. Ännu.... alltså kunde plogbilen ändå dyka upp när som helst. 

(Vill helst inte möta den med bilen heller, så smal som vägen är nu känner man sig ganska "fångad i en fälla" vid ett sådant möte, även om man inte sitter på hästryggen. Jag brukar stanna bilen, så långt ut på kanten som jag vågar, och sedan blunda när plogbilen passerar. Samt hålla andan och bara vänta på att få höra den skrapa i längs sidan på bilen...) 

Red in mot Alviksträsk idag. Efter att vi mjukat upp med öppnor och slutor skulle jag fortsätta med "Atli-konceptet" och värma upp i trav i grundform. Men det gjorde alldeles för ont i mina SI-leder att rida lätt, så jag blev tvungen att övergå till tölt istället. Men det är väl ändå tanken som räknas?! Hann även med både höger och vänster galopp innan vi kom fram till korsningen vid sjön. Hade bestämt att jag skulle vända hemåt redan där, eftersom kroppen kändes så mörbultad idag. Och när jag sedan fick uppleva den isande motvinden attackera i ansiktet var jag VÄLDIGT glad att jag inte ridit längre!

Använde första delen av hemvägen till den nyttiga (och SVÅRA!!!) samlade skritten. Smög sedan iväg i långsam tölt och det är verkligen en HÄFTIG känsla när man har "så mycket bakben"!!! I o m att motvinden var så plågsam blev det ingen ytterligare sekvens samlad skritt. Istället töltade vi större delen av hemvägen. Men genom att då och då fylla på med energi genom att peta till med pisken i rumpan, samt inte låta henne dra iväg i tempo, så fick jag ändå njuta av ganska häftig tölt! 

När det var dags att varva ner i lugn trav hade jag hunnit bli varm i kroppen, så nu var det faktiskt nästan smärtfritt att rida lätt. Behövde alltså inte frångå Atlis instruktioner om ridpassets upplägg helt och hållet ändå! Och när vi sedan svängde in på gården hade vi varken behövt träffa på plogbil eller ligistcyklist - ibland har man tur!!!

I stallet träffade jag sedan Fia, som var ute för att pyssla med sin vintervilande Ljúfa. Även Yvonne var på plats. Jättekul att träffa lite folk, efter alla ensamma kvällar i stallet den senaste tiden!!! Fia verkade också uppskatta att få prata lite häst! Ylva träffade jag föresten innan jag red ut - hon hade ridit på Gabriel. Rena folksamlingen idag alltså! ;-)

23 år idag!

Idag är det 23 år sedan Johan och jag blev tillsammans - och så här långt tycker vi att det börjat riktigt bra!!! När även Johan fått komma hem för kvällen (för läkare existerar inga kortdagar dag före röd dag) firade vi med lågtempererad lammstek provencale och sprättäggsaioli - mums! 

Snöskäckar!

Så här års finns det många "snöskäckar" - Mysla har letat mat under snön! 

Och Hrisla har verkligen gått till botten med frågan om det finns något ätbart där under! OBS: hon är inte så överbyggd som det ser ut här, utan står med frambenen i en grop! Det såg VÄLDIGT kul ut när bara öronen stack upp ur snögropen!

Tyvärr missade jag än en gång att fota den skata som satt på Láras rygg när jag kom till stallet. Precis som tidigare hann den flyga iväg innan jag kom tillräckligt nära för att ta en bild. Den verkar sitta där väldigt ofta! Har sett den flera gånger - och desto fler gånger hittat fågelskit på hennes rygg. En gång när det, precis som idag, snöade var Láras rygg täckt av ett snölager. Fast uppe på rumpan fanns ett runt område helt utan snö. När jag såg fågelskiten som fanns strax bredvid rundeln förstod jag att det måste ha suttit en lite större fågel där sedan det började snöa! 

"Snabbjobb"

Lára övervakar sina domäner. Hremsa och Tildra skymtar i bakgrunden. Nu har det kommit så mycket snö att man kan fota henne vid staketet utan att få stängseltråden tvärs över hennes "ansikte". Men översta tråden är inte så låg som man kan få intryck av på den här bilden utan det är kameravinkeln som luras! 

När jag kom till jobbet kl 08 i morse, som vanligt, undrade en kollega hur länge jag skulle jobba idag i o m att vi har förkortad arbetstid dag före röd dag. Det hade jag helt glömt bort, så det var bara att plocka fram tidrapporten och räkna efter. När jag summerat redan arbetad tid under veckan visade det sig att jag bara hade 2 timmar och 15 minuter kvar att jobba! Kändes ganska snopet att gå hem redan kl 10.15! (Har fått sjukpenningen indragen igen, men min chef insåg tack och lov att jag har nog problem att orka jobba 75 % så hon fixade tjänstledighet utan lön på 25 % t o m 31/1.) Det innebar i alla fall att jag kunde tillbringa dygnets ljusaste tid utomhus, med Lára, och detta är ju det optimala för sömnen!

Kan fortfarande återskapa den häftiga känslan i "djupsnögaloppen" igår, när hon tog i så för att lyfta sig upp ur snön att galoppsprången nästan bara gick uppåt! Tänk om man kunde rida så en gång/vecka hela vintern - då skulle man ju ha tränat upp hur mycket bärkraft som helst!!! Men det förutsätter ju att snön är så fluffig som den är nu och inte har några hårdare lager. Så var det ju faktiskt förra vintern - då kom inte ett enda töväder sedan snön lagt sig redan i oktober! Sedan får det ju inte komma så mycket mer snö heller, om vi ö h t ska nå upp över den! 

Hade gärna ridit mer "djupsnögalopp" redan idag, för att få återuppleva den häftiga känslan. Men utgick ifrån att Lára hade endel träningsvärk sedan gårdagen. Och för att få maximal effekt av styrketräning ska man ju låta musklerna vila 48 timmar. Men att låta henne vila helt och hållet ville jag inte heller, har läst att träningsvärk lindras bäst av måttlig rörelse - i alla fall hos människor. Och jag antar att hästarnas muskler fungerar på samma sätt. Så istället red vi ut längs bilvägen bort mot sjön.

Ville inte heller jobba med samlad skritt eller samling i tölt idag, eftersom det antagligen skulle aktivera musklerna på liknande sätt som igår. Så vi höll oss till de tre grundgångarterna: skritt, trav och galopp. I o m att vi galopperade på plan väg blev det ju mer skjutkraft än bärkraft som krävdes och därmed hoppades jag att "galoppmusklerna" fick jobba lite lagom. När vi fattade galopp på ställen där vi inte brukar galoppera fick jag dessutom två klockrena fattningar i vänster galopp. Vilket styrkte min teori om att vårt problem normalt är att hon hinner tänka galopp innan jag hinner förbereda fattningen ordentligt - och att hon då tänker höger galopp... så att det blir den oavsett vad jag gör.

Det var -8 grader ute idag och på hemvägen hade vi en isande motvind. F f a när det var dags för den avslutande traven. Så jag satsade inte så mycket krut på att övertyga henne om att vi skulle trava sakta. För en gångs skull uppskattade jag hennes devis "snabbast hem vinner!" Fast när hon började demonstrera att det kan gå ÄNNU fortare - ifall man galopperar - var jag ändå en tråkmåns och bromsade.

Till skillnad från igår var jag tillräckligt varm i kroppen efter ridturen för att våga stretcha - och det behövdes verkligen! 

Har varit väldigt ensam i stallet den senaste tiden och så även idag. Tror faktiskt att Lára är den enda häst som inte vilar just nu. Vilket den springglada damen garanterat uppskattar. "Vila är för veklingar!" skulle säkert kunna vara ett av hennes valspråk! Fast man börjar märka på flera av unghästarna i stoflocken att de tycker att det räcker med vila snart. När jag ska hämta in Lára kommer de gärna till grinden och vill följa med ut ur hagen. Här om dagen var Mysla extra ihärdig. När jag stod och ropade på Lára gjorde Mysla upprepade försök att stoppa in huvudet i Láras grimma som hängde över min axel! :-)

Edit: insåg föresten att det blev 7 timmar mellan frukost och lunch idag. Det hade ALDRIG funkat förr i tiden, när mitt blodsocker KRÄVDE något ätbart var 3:e timme! Det är verkligen praktiskt att äta LCHF och inte behöva drabbas av sådana blodsockerfall! (Äter numera bara mellanmål någon gång i undantagsfall, för att vara social, för jag klarar mig utmärkt på bara frukost, lunch och middag!) 

Eeeeeemiiiiil, förgrömmade oväder!!!

...ropar de nog söderut idag...! Så här långt norrut verkar han inte ska komma, nu har vi ju t o m uppehåll i snöandet. Men det BLÅSER! "Liten kuling, 11 m/s" påstår yr.no. När jag kom till stallet efter jobbet var det bara någon minusgrad, men köldfaktorn var säkert -20 p g a den starka vinden. Detta medförde att Lára fick sig ett REJÄLT styrketräningspass idag.

Jag ville nämligen undvika vinden så mycket det gick och bestämde mig därför för att rida skogsvägen bakom vägbommen. Den är inte plogad, så det var rejält med snö för henne att pulsa i. Det fanns två hjulspår, så någon måste ha kört där med en traktor eller skogsmaskin tidigare i vinter. Men sedan dess har det hunnit snöa rejält flera omgångar, så nu kunde man bara precis ana hjulspåren... När vi red i dem gick snön ändå nästan upp till magen på Lára (trots att hon är är en ganska långbent dam.) Och när hon ibland provade att gå på sidan om spåren istället var snön så djup att mina fötter släpade i den! :-O

Vi arbetade oss bort genom djupsnön till dess vi började närma oss kalhygget - då blev vinden allt för isande och jag tyckte det var dags att vända tillbaka hemåt igen. Lára föreslog genast galopp - och vilka galoppsprång det blev när hon verkligen fick ta i för att lyfta sig upp ur snön!!! Men det var ju förståss jättejobbigt, så vi red bara korta galoppintervaller varvat med skritt.

När vi kom tillbaka till stallet hade vi bara varit ute i drygt 20 minuter. Men det hade definitivt varit 20 högintensiva minuter för Lára, som också var ganska svettig. Matte hade däremot bara "åkt häst" så jag var inte tillräckligt varm i musklerna för att våga stretcha... Det blir lite kluvet det där... Min kropp är ju verkligen inte i toppform när det blåser så här kraftigt, så utifrån det var ju "åka häst" helt perfekt. Men samtidigt är ju behovet av stretching desto större, så utifrån det hade det ju varit bra om jag ridit mig riktigt varm... Men det får bli ett varmt bad hemma i kväll istället och stretchingen efter det.

(På måndag öppnar ÄÄÄÄNTLIGEN City Rehabs bassäng igen, min kropp lääääängtar!!!)

Nu förstår jag!!!

Igår var jag så förvånad över att Eva INTE skulle rida då. Dels är ju måndag oftast hennes riddag och dessutom var det ju typiskt "Eva-ridväder", med snö och blåst. Men i morse förstod jag PRECIS varför hon hade valt att rida idag istället - för nu var det riktigt busväder...!!! Snön verkligen VRÄKTE ner samtidigt som det blåste... I o m att hon skulle jobba eftermiddag skulle hon dessutom rida på morgonen, då vädret var som värst! :-O

Jag har fyrhjulsdrift på min bil och det uppskattar man verkligen i sådant här väder! MEN min bil stod i garaget och det hade drivit igen så enormt mycket snö på hela nedfarten... Johan gjorde ett tappert försök att skotta undan så att jag skulle kunna köra ut, men fick ge upp. Istället skottade han fram den andra, MKT översnöade, bilen som stod ute. Sedan kom han in, tog en dusch och klädde om för att åka till jobbet. Då kom en traktor och plogade vår gata - och skapade en meterhög och BRED plogvall... Så det var bara för honom att byta om en gång till och åter ge sig ut för ta hand om plogvallen så att jag kom mig iväg... Snacka om vardagshjälte!!! Och jag tog mig ju till jobbet - trots att jag hade Johans bil som spinner loss bara man tänker att man ska gasa... Inte optimalt i halka och snömodd direkt...

Men vi hade det absolut inte värst! Tildras matte Elisabeth gick förbi just när jag skulle åka. Hon bor också i Kyrkbyn och deras lilla gränd, som bara är ungefär en bilbredd bred, var inte plogad alls ännu. Men inte nog med det: ingen hade heller tagit bort den stora plogvall som bildats för infarten till gränden när genomfartsvägen plogades. Med fyrhjulsdrift och rejäl fart kanske det funnits en viss chans att forcera plogvallen. Men kyrkstugorna står så nära vägen i korsningen att man istället måste kryyyyypa ut, eftersom sikten i princip är obefintlig till dess du är halvvägs ute på vägen. Och man kryyyyypkör inte genom en stor plogvall... Tur att hon har gångavstånd till jobbet på Djursjukhuset!

Hörde på radion senare idag att ett flygplan från Lanzarote inte kunnat landa på Luleå Airport utan dirigerats om till Umeå. Blev lite orolig att det berodde på att flygledaren fastnat i snön någonstans på väg till stallet... (Eller  möjligen att hon var ute och red en häst som var så fantastisk att den fått henne att glömma tid och rum) men som tur var handlade det visst om att banan inte klarat något bromsprov. Sa de i alla fall... 

Stulit någon struts nyligen?!

Läser på nätet att någon stulit 25 (!!!) strutsar under julhelgen, från en gård i Kimstad. Jag tycker det låter tillräckligt besvärligt - och farligt - att stjäla en enda! Om jag förstått saken rätt kan man lätt bli ihjälsparkad av en uppretad struts... verkligen inte att leka med m a o! :-O   Och 25 stycken - hur är det över huvud taget möjligt??? De är ju inte direkt av den storleken att man kan smyga ner en i fickan lite diskret... Man måste väl ändå ha en stor lastbil för att kunna transportera bort så många på en gång - och hur fyller man en sådan med 25 stycken potentiellt livsfarliga jättefåglar utan att någon märker något??? Nej, det här fick verkligen min fantasi att gå igång! HUR tror ni att det har gått till???

Syjunta!

Har länge klurat på ett litet sömnadsprojekt och i helgen blev det tillslut av. Ett av mina schabrak är så fiffigt konstruerat att "hällorna" nere på sidorna, där man brukar dra igenom sadelgjorden, är öppningsbara (försedda med kardborrband). På detta sätt är det MYCKET enklare att få sadelgjorden på plats, så jag har länge undrat varför inte alla schabrak och vojlockar har så... Men jag kom fram till att det inte borde vara särskilt svårt att fixa detta själv. Jag brukar dessutom alltid klippa bort de övre stropparna, som man ska fästa runt stiglädren och eftersom dessa alltid är försedda med kardborrband har jag ju materialet jag behöver där!

Först tänkte jag testa på några gamla, nästan utslitna schabrak som jag inte är så rädd om. Men kom fram till att om jag ändå skulle lägga ner jobbet så var det väl bättre att göra det på några av dem som jag helst vill använda?! En kompromiss blev att jag först sydde om en grå Mias-vojlock som ändå varit med ett tag, innan jag gav mig i kast med favoritschabraket som jag fick av Eva i födelsedagspresent. Och resultatet blev ju riktigt bra, eller vad säger ni?! Med tanke på att Lára protesterar redan i detta tidiga skede av sadlingen så tror jag absolut att hon uppskattar mattes sömnadsprojekt!

Nästa steg blir att ta hem schabraket som har ficka för boglampans batteri (också ditsydd av mig), för att sy om det på detta sätt också. Det är föresten fästet jag har på sadelgjorden för att kunna fästa boglampan i som gör att det blir lite svårare att kunna trä igenom sadelgjorden på vanligt sätt. Sedan är det väl bara att fortsätta med övriga schabrak och vojlockar. Undrar hur länge det dröjer innan t ex Mias kommer på att det optimala är kardborrestängning på "sadelgjordshällorna"?

Idag har jag haft"ridledigt" - hoppades på att ääääntligen få komma till bassängen efter jobbet för välbehövlig träning och stretching. Förhoppningsvis med smärtlindrande effekt förståss. Men bassängen har ännu inte "kryat på sig" helt - först måndag om en vecka öppnar den. Lára har varit helledig idag, trots att det varit riktigt "Eva-ridväder" (d v s blåsigt och snöigt.) Med tanke på att Eva ska rida i morgon säger statistiken att det blir snöoväder i morgon också...