Det är lustigt med Feykir: när det var som kallast för några veckor sedan, med -29 grader på morgonen släppte han MASSOR av vinterpäls. Bara jag tittade på honom lossnade stora, stora tussar... Det var nästan så att jag inte ville borsta honom för att jag tyckte att han behövde få ha kvar vart enda hårstrå i kylan. Men nu, när det är nollgradigt, då har han plötsligt bytt taktik och släpper knappt någon vinterpäls alls...!
Feykir lever f n efter mottot: "Den som spar han har - vinterpälsen kvar!" Hm... avslöjande med en helkroppsbild föresten... han ser ju inte så smal och vältränad ut direkt... Men jag har faktiskt hunnit rida bort 5 kg sedan vi kom hem från Aruba för tre veckor sedan. Och sedan en dryg vecka tillbaka är det inte längre fri tillgång på hö i hagen så nu finns det hopp om livet!
Red mot Avan idag. Började ridturen med att sidföra i skritt och han fick tvära till dess det nästan kändes som att han skulle välta omkull - för då vet jag att han verkligen korsar bak! När vi joggade igång i tölt kändes han direkt riktigt mjuk i kroppen - jag kunde böja halsen ordentligt höger-vänster utan något motstånd och utan att han försökte dra iväg i tempo! Fortsatte lösgörandet genom att rida vänster galopp uppför en backe. Jag försökte verkligen sitta kvar på rumpan i galoppen, höll honom vänsterställd och m h a vänsterskänkeln kunde jag hålla honom riktigt mjuk och fin i innersidan! Det är ju bra när han inte blir spänd i vänstergaloppen ute i alla fall!
Sedan fokuserade vi på öppna i tölt. Det är ju böja, böja, böja som gäller för att motverka de negativa effekterna av halvstången så mycket det går! För jag kan bara konstatera att jag behöver verkligen den för töltens skull... Han har ju kommit på hur lätt det är att vräka sig i handen och rycka mig ur sadeln med vanliga tredelade bettet så jag har inte en chans att orka rida ihop honom tillräckligt med det.
Innan vi vände hemåt igen hade Feykir börjat halka... jag satt av och kunde konstatera att han fått rejäla styltor bak, trots att jag tyckte vi haft rätt bra tempo... Jag fick använda metalländen på mitt dyra, fina Feldtmannspö för att knacka bort styltorna... Inte optimalt, men det var ju ändå bättre än att Feykir halkade så att han gjorde illa sig! Ett spö är ju betydligt lättare att ersätta!
På hemvägen är det en relativt lång sträcka där vägen sluttar långsamt utför. Inte optimal för oss att tölta på m a o... men idag kom jag på vad den är perfekt till: slutor i skritt! Feykir är inte heller dum, när vi ridit sluta åt ena hållet och matte byter spöhand böjer han direkt kroppen åt andra hållet!
Sedan använde jag en brantare utförsbacke som hjälp att rida riktigt, riktigt samlad skritt med övergång till riktigt samlad tölt. Feykir pustade och stånkade -men var jätteduktig! När han sedan fick sträcka ut i trav blev den också jättebra! Min duktiga häst! Under den avslutande skritten blev det dels mer slutor och dessutom tränade vi på att göra halt. Jag har insett att jag varit slarvig med det... bara låtit honom stanna utan att driva in i halterna. Så han stannar oftast med bakbenen långt bak och ryggen som en hängmatta... :-O Nu försökte jag få samma känsla i halterna som när vi tränat övergångar från trav till skritt sista tiden. Och det kändes som att han i alla fall inte stannade med bakbenen bakom sig i alla fall. Tillslut satt jag av för att se efter - och jag hade känt rätt! Han hade bakbenen rakt under sig. Och det är ju ett steg i rätt riktning! Fortsätter vi träna på det så kanske jag tillslut han rida ihop honom ordentligt i halterna också!
Efter ridturen fick Feykir stå ute med fleecetäcke och mumsa lite ur en hink. På dagens meny stod: betforvatten, äpple och morot. "Gott men lite..." verkade han tycka. Men vi har ju många kilon kvar innan det kan bli aktuellt att trappa upp kraftfodret igen.
Nu åter till soffan så att jag orkar jobba i morgon!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar