torsdag 9 april 2009

Att frångå sina principer - kan ibland vara fantastiskt!




Normalt rider jag Feykir på ett tredelat fullcheekbett (se bilden ovan). Det fungerar som ett vanligt tredelat bett, förutom att parerstängerna hindrar bettringen från att dras in i hästens mun ifall man måste ta riktigt mycket i ena tygeln. Även om han blir riktigt stark ska jag alltså kunna stanna honom genom att böja hans hals. Efter gårdagens ridlektion föreslog dock Sylvia att jag ska testa att rida Feykir på ett lite skarpare bett. Jag har av princip varit emot att lösa problem i ridningen genom att "betsla upp" - oftast brukar det bara innebära att man får ett ännu värre problem längre fram... MEN efter lite funderande kom jag fram till att i mitt fall kanske ett skarpare bett kunde klassificeras som handikapphjälpmedel?! Jag har helt enkelt inte den styrka som krävs i skänklar och säte - och kan nog inte få det heller - för att lösa problemet på det sätt som vore det optimala. Och då får man kanske ta till en nödlösning?!








Så idag testade jag att rida Feykir på det bett Sylvia föreslagit att jag skulle låna av henne. Och jag kan bara säga: WOW!!! Jag hade faktiskt glömt bort att det var så där ridning skulle kännas! :-O








Red på ridbanan för att repetera övningar från Atlikursen. "Atliuppvärmning" i skritt och sedan trav, där jag hela tiden bytte riktning och gav stoora eftergifter. Knepet jag kom på i helgen - att "tänka lite utåt" i rätt läge när jag vill böja honom till höger - var verkligen effektivt! Istället för att välta till höger så böjde han högersidan och blev mer och mer lösgjord!






Sedan var det dags för förberedelse för tölt genom samlad skritt på volt. Nu började jag märka effekten av bettet! När jag ökar drivningen brukar han svara med att försöka lägga sig på i handen - men nu räckte det med mjuka kramningar på innertygeln för att behålla lättheten fram trots att det innebar att han måste börja ta i mer med bakbenen.







OBS - bild från i lördags, här rider jag med vanliga bettet.



I tölten blev sedan skillnaden ENORM! Eftersom det är jobbigt att samla sig har han så väl listat ut hur han ska göra för att komma undan... Det räcker med att jag rör minsta lilla på pisken (den behöver inte nudda vid honom ens) för att han ska kasta sig framåt och slita mig ur sadeln. Jag har inte en chans att orka sitta emot, hur mycket jag än försöker... (För ni ska bara veta att jag försökt!!!) MEN idag gjorde han bara så en gång - sedan hade han insett att även om det är jobbigt att ta i med bakbenen så är det ännu obekvämare att kasta sig emot "nya" bettet... Under resten av ridpasset innebar liten vift med pisken inte häftigare reaktion än att jag orkade sitta emot - och resultatet blev istället aktiva bakben hos Feykir!!!











Med Atlis ord ringande i mina öron försökte jag vara väldigt aktiv i min ridning, varvade böjda spår med att rida längs spåret - bytte varv på olika sätt o s v och när jag nu kunde driva utan att få ett ton häst i handen (och/eller bli ryckt ur sadeln) så kunde jag lösgöra Feykir på ett helt annat sätt! Jag insåg att jag faktiskt hade glömt bort att tölt kunde kännas så här!!! Hade verkligen velat rida på i EVIGHETER - men fick ta mig i kragen för att istället avsluta medan det gick riktigt bra.











Efter en skrittpaus jobbade vi lite trav på böjda spår med MASSOR av drivning och Feykir jobbade riktigt, riktigt bra! Jag försökte dock aldrig rida så små volter som igår. Hade bestämt mig redan innan för att avstå - trodde inte jag skulle ha ork att ta mig igenom ifall han skulle vara lika "motvalls" som igår - inte utan Sylvias peppande stöd. Och nu när han töltat så bra ville jag dessutom behålla den positiva känslan! Men "Atlitrav" i riktigt bra grundform kom han inte undan i alla fall. Upplivad av gårdagens galopp i slutet av lektionen provade Feykir några galoppfattningar på eget initiativ, men i övrigt var traven klockren!











Avrundade så med lite slutor i skritt - precis som igår red jag dem längs spåret så att jag hade stöd av staketet. Började med högersluta och det fick faktiskt riktigt bra! Vänsterslutan var svårare... kom ihåg Sylvias ord igår att inte ramla utåt - men trots att jag försökte fokusera på detta var det jättesvårt att verkligen sitta kvar rakt över hästen. Men ju bättre jag lyckades med det desto bättre funkade rörelsen. Förståss!











Skrittade av på böjda spår där vi hela tiden ändrade riktning och jag gav stoora eftergifter. Även nu försökte jag "tänka utåt" när vi skulle böja till höger och han kändes riktigt mjuk och trevlig i hela kroppen. Vilken skillnad emot järnspettet igår!!! Var SÅ nöjd när jag gick tillbaka till stallet igen! Det här var verkligen ett ridpass att leva på hela helgen!!! (Det var väl dessutom EXTRA roligt eftersom jag verkligen inte förväntat mig ett sådant jättelyckat ridpass nu när jag varit så risig i kroppen de senaste veckorna och haft ÄNNU sämre ork än vanligt...)









Nu får jag suga på den här karamellen i några dagar. Vi åker till våra föräldrar i Umeå i morgon så jag ska inte rida igen förrän på måndag - annandag påsk. Fast när det var så här fantastiskt att tölta känns det nästan som att jag vill ställa in Umeåresan! Men jag skulle inte vilja vara den som talade om det för svärmor... ;- )











Feykir får dock inte påsklov hela helgen, utan Eva ska i alla fall rida honom på lördag i samband med att hon är bussig och tar min lunchfodring. Eftersom en kort ridtur i Evas värld innebär minst 1.5 timme (och hon dessutom inte gillar korta ridturer) så kommer Feykir att få ett välbehövligt konditionspass! Har jag riktigt tur hinner hon rida honom någon fler dag också. Med tanke på Atlis (och mina egna) synpunkter på Feykirs vikt är detta förståss alldeles lysande!

Inga kommentarer: