I tö-yk du skull tjö-öp de´ en wållp!!!

... brukade mormors granne Martin säga till mig när jag var liten. För dem som ev inte är så hemma på skelleftebonnska jag jag bidra med en översättning: "Jag tycker du ska köpa dig en valp!" Jag tillbringade nämligen många timmar med att promenera eller bara pyssla med hans hund. Men någon "wållp" har det aldrig blivit för min del. Egentligen är jag allra mest en kattmänniska dessutom - när jag växte upp hade vi alltid katt hemma och själv hade jag katt till dess Johan blev allergisk... Då valde jag faktiskt honom framför mina fina "Earl Grey" och "Darjeeling" - eller "tesorterna" som jag också kallade de två bröderna jag hade då. Den förste vitgrå och den andre brungrå. JÄTTEFINA! Fast Johan var ju ännu finare...

Hade det inte varit för hans allergi hade vi definitivt haft katt. Och kanske även hund. Under året i USA bodde Johan i en familj med hund - och jag skulle nog snarare beskriva honom som hundmänniska. Men, nu har vi ju Feykir i alla fall! Och en fördel med stall är att det nästan alltid finns en eller flera stallkatter - så jag brukar alltid få umgås med katter i alla fall.

Lilla Loppan - världens sötaste Toypudel - är dessutom ganska kattlik i sitt beteende. (Stallkatterna verkar faktiskt inte riktigt veta i vilket "fack" de ska placera henne i... om hon är hund eller katt! Freddan tittar helst åt ett annat håll när Loppan är i närheten och tuffe Bambam får först jättetjock svans och MKT arga ögon för att sedan springa iväg som för att slippa se henne.) Jag har förut alltid tänkt att OM jag skulle ha en hund så skulle den vara "stor och rejäl". Men det var innan jag träffat Loppan (och hennes mamma Tingeling). För nog hade jag kunnat tänka mig en sådan här ljuvlig varelse!