Yippie - regn och rusk!

Tre plusgrader, blåst och regn - vilket perfekt väder för att plocka fram Woodfieldrocken!!!

Jag skulle lunchfodra hästarna idag och det brukar vi göra kl 13. Men igår ringde Sylvia och ville att jag skulle fodra redan kl 12 för att hästarna som skulle vara med på turridning kl 14 skulle hinna äta först.

När jag kom till stallet 10.30 stod Feykir inne i det som ska bli vallackflockens vindskydd. (Än så länge består det bara av väggar samt takstolar, taket har inte hunnit komma på plats.) De här hästarna måste vara världens mest tacksamma att bygga till - redan när det bara var utlagt sand på marken där vindskydden skulle byggas i resp hage tog hästarna platsen i besittning!

För ovanlighetens skull hade jag ingen plan för dagens ridtur... det var först när jag sadlat och ledde ut Feykir på stallplan som jag bestämde mig för att rida upp i skogen ovanför gården ("bakom bommen" och till höger) för att förhoppningsvis kunna trava en hel del längs skogsstigarna. Det är ganska sankt där bitvis, men nu har det varit minusgrader på nätterna så länge att det förhoppningsvis hade frusit till.

Precis som igår hade Feykir lite svårt att slappna av... Jag försökte skritta lång och låg - böjde omväxlande till höger och vänster för att han skulle slappna av, men han var spänd som en fjäder och hoppade till för minsta lilla ljud från skogen... Förra vintern höll han på så här nästan jämt, men sedan i sommar har han varit en MYCKET trevligare häst att rida. Kanske beror det på att han blev så jätterädd för den där rullen markduk förra helgen? Det här är ju faktiskt bara andra gången vi lämnar gården sedan dess... Vid de tidigare tillfällen han blivit riktigt skrämd har det faktiskt tagit ganska lång tid innan han riktigt varit sig själv igen... Han kan så kaxig i sin flock - och ibland när han inte vill arbeta - men blir hans cirklar rubbade är han bara en liten, liten häst ute i den stora farliga världen...

När vi kom till vändplanen jobbade vi i skritt på volt en god stund medan jag försökte komma ihåg alla instruktioner jag fick av Atli på kursen. Bytte varv ofta också. Det fungerade - succesivt blev han mer och mer avslappnad och fokuserad på mig! Travade sedan längs en skogsstig och det kändes som att han jobbade bra med ryggen. När vi kom till en backe där vi brukar rida lite galoppintervaller fattade jag vänster galopp, försökte hålla ihop honom och verkligen driva på så att han tog i bakifrån. Mitt i backen kastar han sig plötsligt åt höger ut i skogen! Han har alltid tidigare galopperat rakt uppför den backen - så jag var inte alls beredd! Gjorde en stor volt mellan träden och red uppför backen igen. När vi kom högst upp tvärstannade han. Då såg jag orsaken - en jägare gick en bit längre fram längs stigen! Strax efteråt började en hund skälla hysteriskt och ett skott hördes. Visserligen verkade hundskallet och skottet komma ganska långt bortifrån - men det kändes ändå inte som att det var läge att fortsätta in i skogen!

Red några intervaller uppför backen - i vänster galopp - och han tog i ordentligt med bakbenen. När jag sedan vände tillbaka hemåt drog Feykir plötsligt iväg i full fart! En MYCKET arg Anna lyckades dock ganska snabbt göra ett one rein-stop. Sedan red vi skritt - halt - skritt - halt - skritt - halt, som en liten påminnelse om vad en kramning på tygeln egentligen betyder...

Tillbaka nere på skogsvägen gjorde vi en avstickare på en avtagsväg där vi red mer vänster galopp. Feykir hade uppenbarligen räknat med att få vända hemåt istället, så jag fick verkligen DRIVA för att han verkligen skulle hålla galoppen till dess jag var nöjd. Jag måste verkligen tänka på att sitta ordentligt på rumpan i galoppen - och inte lätta i sadeln som jag behövde göra på Reykur.

När vi nästan var tillbaka vid vägbomen svängde jag in på den andra skogsvägen för att träna trav. Nu var Feykir både trött (och hade hemlängtan) så jag fick verkligen DRIVA honom fram mot bettet i varje steg. Men det är ju det läget jag behöver hamna i för att han ska jobba optimalt!

Jag blev så inspirerad av Ia Lindholms artikel i senaste Islandshästen, där hon beskriver hur hon tränar "mellanskritt" (det man ska visa på tävling) som avslutning på varje ridpass. När vi vände hemåt igen lät jag därför Feykir skritta relativt lång och låg, med fokus på att han skulle vara avslappnad och ta i ordentligt bak. Ia skrev att många glömmer bort att rida skritt annat som förberedelse för tölt eller korta andningspauser mellan de andra gångarterna. Varför hästen antingen spänner sig och stressar i skritten eller också tappar energin. Jag kände verkligen igen mig där!

Under kursen förra helgen fick jag hjälp att "programmera" Feykir för avslappnad trav i lång, låg form i slutet av ridpassen. Nu ska jag försöka lägga till bra mellanskritt till detta också!

När vi kom tillbaka till stallet hade förmiddagens turridningsgäng precis kommit tillbaka så stallet var fullt av hästar och människor. "Ååååh, vad jag blir avundsjuk på din regnrock!!!" sa en av turryttarna. Det tycker jag att alla ska vara! Fick veta att eftermiddagens tur blivit inställt - gänget hade ringt återbud eftersom det kom underkylt regn inne i stan... Då var det ju inte lika bråttom att hinna ge hästarna lunchhö! Feykir och turhästarna fick stå inne och mumsa kraftfoder medan jag först värmde mig med en kopp te i Josefshallen och sedan förberedde hö utanför hagarna. Sedan fick Feykir regntäcket med fleecefoder på sig, för även idag hade han blivit rejält svettig.