Något kortare häst!

Har väl inte hämtat mig riktigt ännu efter gårdagen... Hade mkt värk i hela kroppen när jag vaknade och det satt i ända till 15-tiden, men sedan blev det bättre. Då passade jag på att åka till Feykir! Ville ju absolut hinna med en andra ridtur den här veckan! (Fler har det tyvärr inte blivit, för jag har varit ganska risig, men nu hoppas jag att det vänt!)

Idag hade jag bestämt mig för att BARA fokusera på att rida ihop honom i tölten. Och inte rida längre än att jag verkligen orkade RIDA hela tiden. Började redan i skritten med att inta rätt position: korta tyglar och stadig hand "à la inspänningstygel", fram med höfterna, hålla om med skänklarna och DRIVA. Redan innan vi var nere på bilvägen hade han börjat stöna - i skritt - så lite var han tvungen att dra in rumpan i alla fall!

Fortsatte sedan att rida på samma sätt i tölt. Först ligger han emot bettet, tänker väl antagligen "Om jag bara ligger på nog hårt så ger hon efter lite på tyglarna, det brukar hon göra". Men när jag fortsatte att "agera inspänningstygel" samtidigt som jag drev och drev så insåg han att det var betydligt bekvämare att ta i lite med bakbenen och då lättade han fram.

När vi kom fram till korsningen vid sjön stannade jag en stund för att pusta ut. Feykir passade på att spana inåt byn - antagligen hörde han några av hästarna som finns där.

På hemvägen fortsatte jag att rida på samma sätt i tölten. Jag har alltid tyckt att vägen mot Alviksträsk är optimal för töltträning, eftersom den är så plan hela tiden. (Rider man bilvägen mot Avan är det hela tiden backar upp och ner.) Men nu kom jag på en till fördel med denna väg: det är många långa raksträckor. Inspirerad av Johanna Elgholm försökte jag hela tiden tänka på att låta blicken vila långt bort i fjärran när jag red (och det är ju lättare om man har ett ganska fritt synfält - t ex på en lång raksträcka). Och jag kunde konstatera att Johanna hade rätt även i detta fall: om man INTE fokuserar blicken utan låter den vila "i fjärran" så blir inte synen det helt dominerande sinnet utan man kan mycket lättare känna hur hästen arbetar och känna hur man själv rider. Nu kunde jag t ex väldigt tydligt känna hur jag satt snett till vänster, så jag fick göra halt och korrigera detta. Hon vet uppenbarligen vad hon pratar om den där Johanna!

Både häst och matte var svettiga när vi kom tillbaka till stallet. Den här gången åt Feykir sitt kraftfoder med mycket god aptit. Sist jag red var inga andra hästar uppe vid stallet, utan alla var nere på betet och då hade inte Feykir ro att äta något. Men nu var det alltså inget problem... Synd att han aldrig har några aptitproblem mitt i vintern när de har fri tillgång på hö...