ÄÄÄÄÄCKLIGT!!!!

Jag har förvarat lite vinterridkläder i Josefshallen (vårt omklädningsrum i Mariebäck) över sommaren. Kläderna har legat i en väska som stängs med blixtlås. Idag var det så dags att plocka fram mina täckbyxor, så jag hämtade fram väskan och öppnade den. Överst låg den blå teamjackan och när jag lyfte på den hittade jag till min förvåning en rejäl laddning sockerbitar ovanpå täckbyxorna! Mycket konstigt, särskilt som jag aldrig ger hästarna socker så de kan ju inte ha ramlat ur någon ficka... Lyfte upp täckbyxorna ur väskan och får se ännu mer sockerbitar - samt MASSOR av råttskit!!! FY så äckligt! Råttorna måste ha hittat sockerbitar någonstans och lagt upp ett lager i min väska - samt definitivt tillbringat mycket tid där eftersom det var så mycket skit...





SPRANG ut på gården och tömte väskan (ja, råttskiten kunde helt enkelt inte komma bort fort nog) samt skakade av alla kläderna som legat i den. Hela tiden tänkte jag bara på sorkpest - vilken smittar genom att man andas in små, små partiklar av råttskit... Fy, så äckligt!!! Hade inget att tvätta händerna med, så jag knyckte faktiskt några våtservetter av Fia. (Förlåt Fia!) Nu har jag kommit hem och tvättat mig flera varv - sedan kläderna åkt i tvättmaskinen - men ändå känner jag mig fortfarande smutsig...





Har föresten ridit idag också. Feykir hade tyvärr vilat några dagar igen och då blir han inte så rolig... Mariebäcken var extremt farlig idag! Isen som bildats längs kanterna gör att det skvalpar och låter ovanligt mycket från den nu... Även sedan vi lyckats passera bäcken med livet i behåll var tillvaron dramatisk. Det var massor av tvärstopp och tvärvända hem... SUCK - jag blir verkligen less på honom när han håller på så här.! Fast egentligen är det ju mitt fel som inte ridit tillräckligt mycket. (Först Umeåresa och sedan förkylning - det var ingen bra kombination...) Red in i skogen för att låta honom "bränna ur systemet" genom att galoppera, men vi hade inte hunnit långt förrän vägen spärrades helt av en jättestor skogsmaskin. Gissa vem som höll på att få hjärtinfarkt av chocken?! (En ledtråd: det var inte jag.) Eftersom det inte fanns något utrymme att rida förbi maskinen på vände vi tillbaka en liten bit och red in längs en annan väg istället, men snart spärrades även den av en skogsmaskin.

Gav upp idén om galopp längs skogsvägar och återvände ut på bilvägen. Där red vi massor av tölt istället samt flyttade fram och tillbaka över vägen. Lät honom hålla igång och tölta nästan hela tiden för att han inte skulle ha tid och ork att spana efter monster. När vi hade vänt hemåt och började närma oss stallet tänkte jag att han borde vara rejält trött, så jag skulle låta honom avsluta med lite lugn, avslappnad trav. Men det tänkte inte Feykir, han laddade på med värsta Solvallaambitionerna. Kanske kunde han ge Lillhästens Stavs Move It lite tips?! När vi sedan skrittade av tyckte jag att han borde vara jättetrött. Men han var uppenbarligen inte tröttare än att han två gånger tvärvände och sedan skärrat stod och stirrade in i skogen... Kanske var det för att man kunde börja ana ljudet från Mariebäcken igen...

"Ni kanske tror att Mariebäcken, med Mariebäckus Odjurus, är det enda farliga här omkring? Om det bara vore så väl! Det finns porlande vatten både är och där - t ex på det här otäcka stället! Ni ser ju själva hur läskigt det är! "

Feykir, islandshäst med rabies (eller i alla fall vattuskräck.)

Har ni föresten tänkt på att när en riktigt skicklig ryttare, typ Nina K eller Atli, rider ens häst så krymper hästen och blir minst en meter kortare så snart de hunnit landa med rumpan i sadeln?! Jag tycker det är lika fascinerande varje gång! En liiiiten effekt åt det hållet får jag varje gång jag byter spöhand - då försvinner ett par dm på längden i alla fall, känns det som. Tyvärr funkar det bara i skritt dock - försöker jag byta spöhand i tölt så rusar han istället iväg som en galning. Jag undrar verkligen varför han har en sådan extrem respekt för ridspöt?! Jag är nämligen HELT säker på att han aldrig blivit illa behandlad på något sätt. Lika säker som jag är på att Reykurs tidiga upplevelser av människor på Island INTE var trevliga. Kanske var det när han fick sina jättefula märken i öronen som han övertygades om att människor är OTÄCKA till dess motsatsen bevisats.