lördag 19 maj 2018

Härlig Hamingja-lördag!!!

Ännu en dag med härligt vårväder!!! 

Hamingja och jag fick ett riktigt nyttigt - och svettigt - träningspass idag! Vi red den vänstra skogsvägen bakom vägbommen för att slippa det vassa gruset på bilvägen. Och för att få till ett lite längre träningspass red vi två gånger fram och tillbaka till vändplanen. Först dock ett inledande voltarbete i skritt utanför stallet - när jag försökte tänka på att inte bli stum i ytterhanden när vi rider i vänster varv. Jag har så lätt att "fastna" där - och då "fastnar" ju Hamingja också...!

När vi sedan kom upp bakom bommen satsade jag på ett helt annat upplägg för uppvärmningen än vad jag brukar: först trav - för att bibehålla vår välfungerande "travknapp". Därefter några galoppintervaller med muskelbyggande galoppfattningar från stillastående och svslutningsvis mer trav sista sträckan fram till vändplanen. Så långt ett helt töltfritt ridpass alltså - det hör INTE till vanligheterna!

Men nu var det dags att ägna sig åt islandshästens "fjärde växel" och då nyttjade jag vändplanens yta till att låta Hamingja jogga igång i tölt med låååång hals på en stor volt i båda varven. För att sedan övergå till att börja samla henne i tölten och när hon åter kändes lösgjord red vi tölt längs vägen hemåt igen. Lösgjordheten försökte jag bibehålla genom att rida några steg öppna här och där. När vi närmade oss vägbommen vände jag tillbaka upp mot vändplanen igen. Först fick Hamingja en lite längre skrittpaus och sedan fortsatte vi töltarbetet. 

För att hålla henne lösgjord fortsatte jag att rida öppna - omväxlande åt höger resp vänster. Jag tycker det är mycket svårare när jag böjer henne i högersidan - då har jag så lätt att bli stum i högerhanden och det blir ju ingen häst lösgjord av... Ö h t kände jag mig faktiskt lite "ringrostig" i töltridningen - men så har vi ju (förutom under uppvärmning resp nedvarvning) knappt ridit någon tölt de senaste veckorna....

Tillbaka uppe på vändplanen förberedde vi för tölt med ännu lite mer samling genom att rida samlad skritt på volt. För att få bättre kontroll på högerbogen började jag efter en stund jag rida henne utåtställd på volten i vänster varv - fortfarande i skritt - och när jag sedan testade att övergå till sluta på volten i vänster varv blev det en riktig aha-upplevelse! För plötsligt fick jag till den där känslan jag velat ha men inte lyckats få till när jag ridit henne högerställd/i höger varv i tölten! 

Samling med bibehållen lösgjordhet är verkligen SVÅRT!!! Trots alla Atlis och Sylvias försök att utbilda mig var det först under förra året som poletten verkligen trillade ner för mig så att jag själv kunde börja bibehålla kvaliteten i den samlade tölten genom att rida några steg öppna så snart jag känner att hon börjar tappa bärigheten. På ridbanan har det fungerat bra även i höger varv, men ute har det varit betydligt svårare att få till den där känslan utan jag har fastnat i högertygeln och Hamingja har då bara "hängt emot"... 

Men nu fick jag alltså till rätt känsla först i samlade skritten - när jag red sluta med böjning i högersidan - och insåg att jag förståss ska göra samma sak i tölt för att även där rama in henne tillräckligt. För jag behöver kontrollera BÅDE höger bog och vänster bak för att kunna rida med bärighet även när hon går högerställd. När vi för andra gången lämnade vändplanen och red hemåt använde jag denna nya insikt och fick då uppleva flera trevliga sekvenser "trots" att jag red henne ställt åt höger! Det hela började också kännas mer och mer bekant - och jag insåg att jag kommit till denna insikt även vid tidigare tillfällen... 

Bara att hoppas att jag fortsätter att komma ihåg detta nu - det är ju lite onödigt att behöva återerövra insikter men en gång fått utan vore bättre att man kunde skaffa sig fler helt nya... Men nu har jag ju skrivit om det här och det ökar definitivt chansen att jag också minns det framöver!!!

fredag 18 maj 2018

Fredagsmys!

Vackrare häst har ju aldrig skådats - eller hur??!!!

Idag blev det ett träningspass längs skogsbilvägarna bakom vägbommen. Började med den vänstra, där Sylvia såg en huggorm här om dagen, och någon orm syntes inte till idag. Däremot konstaterade jag att det var EXTREMT mycket älgskit längs vägen - och med tanke på Hamingjas paniska skräck för älgar var det nog TUR att hon inte förstod vad det var...!

Vi hade "tjuvstartat" med lite voltarbete i skritt utanför stallet, så när vi ridit upp bakom bommen övergick jag genast till tölt och hon jobbade på riktigt fint i uppvärmningstölten med låååång överlinje! Efter en stund testade jag travknappen - som fungerade mycket bra även idag - och fortsatte i trav fram till vändplanen. Där blev det mer voltarbete, först i skritt (då jag också kom ihåg Atlis tips om att ställa om utåt helt kort i vänstervarvet för att hon inte ska "fastna" i högertygeln.) Passade även på att tölta på volt och flytta ut bakdelen så att hon fick korsa över bak i båda varven. 

Större delen av sträckan tillbaka till vägbommen red vi tölt, då jag precis som igår fick jobba en hel del med att hålla högerbogen på plats. Efter en skrittpaus red vi sedan även in längs den högra skogsvägen där vi fortsatte att jobba med tölten. När vi närmade oss den vändplanen blev det VÄLDIGT spännande för lilla fröken, för Sylvia och Olivia red runt där på två hästar. Jag hade tänkt låta Hamingja galoppera längs vägen upp till vänster men fick verkligen jobba innan jag lyckades återfå  hennes uppmärksamhet tillräckligt för att kunna göra en galoppfattning. 

Vi gymnastiserade lite mer genom att rida "terrängtrav" längs första delen av den stig som fortsätter in i skogen där den lilla vägen slutar, innan vi skrittade tillbaka hemåt. När vi kom till vändplanen hade Sylvia och Olivia hunnit rida hem, så jag hade betydligt mer av Hamingjas fokus när vi ägnade oss åt lite mer voltarbete i tölt. Jag ökade graden av samling i tölten och när hon åter kändes lösgjord fick hon tölta på längs vägen hemåt medan jag försökte bibehålla lösgjordheten UTAN att samtidigt bromsa upp tempot. SVÅRT! 

Avslutningsvis fick hon sträcka ut halsen med nästan hellånga tyglar för att varva ner i tölt och då frustade hon så belåtet! Även jag var nöjd när jag sedan satt av och gick sista biten tillbaka till stallet. 

Tillbaka i hagen igen blev det fredagsmys för hela slanten!!!

torsdag 17 maj 2018

Out in the fields!!!

En gammal Gary Moore-klassiker fick vara "theme-song" för dagens ridtur då vi ÄNTLIGEN - för första gången på många månader - kunde rida ute i skogen igen!!! Det är verkligen helt otroligt hur snabbt snösmältningen gått i år - trots snörekord! Men som tur var kom den första snön så tidigt att det inte hade hunnit bli någon tjäle, vilket heller inte bildas när det isolerande snötäcket är tjockt, så smältvattnet har kunnat absorberas och försvinna rakt ner i marken!

Bilvägen till Mariebäck har fortfarande nedsatt bärighet till 4 ton (nu talar vi alltså inte om isvägen över älven - den är stängd för säsongen - utan grusvägen!) Men den har börjat torka upp så pass att man inte längre riskerar att köra fast även med fyrhjulsdrift. Det grova, vassa gruset som riskerar punktering på både bilar och hästar (hovböld kallas det) täcker dock långa sträckor tyvärr och på dessa är det bara skritt som gäller... Vilket förståss inte gör glädjen över att kunna rida ut i skogen mindre!

På denna, min och Hamingjas första "utflykt" följde vi bilvägen mot Avan där vi efter den första lilla backen red in på sandvägen till vänster där Hamingjas travknapp visade sig fungera utmärkt! Att rida trav på jättepigg och taggad Hamingja med de nya "Atlilånga" stiglädren visade sig dock vara en ganska spännande kombination... Men med ett rejält tag i manen höll jag mig ändå kvar på hästryggen!

Ute på bilvägen igen varvade vi skritt med korta töltsekvenser där underlaget tillät innan det vid nya kalhygget var dags att ge sig ut i terrängen igen! Uppe på höjden där jägarna brukar sitta och fika red vi in på hygget och följde vi skogsvägen uppför sluttningen - främst i trav men lite galopp blev det också. När vi fortsatt rundan genom att skritta ner genom skogen blev det mer trav längs den krokiga stigen tillbaka ut på vägen. Och fast den sträckan ligger i betydligt lägre terräng var marken torr och fin! Och Hamingja upplevde sig ju vara på hemväg så hon hade skruvat upp "håll fast dig i manen-traven" en nivå till! 

Så här långt hade vi verkligen ridit VÄLDIGT mycket trav jämfört med vad vi brukat göra när vi rider ut. Men när vi nu slipat till "travknappen" så pass bra den här perioden som vi tränat på ridbanan kändes det ju viktigt att fortsätta underhålla den! Under hemvägen valde jag dock att använda de "ridbara" sträckorna av bilvägen till att rida tölt - för jag har ju faktiskt en islandshäst!!! 

Tillbaka i stallet gav jag mig på en riktig utmaning: att försöka skruva bort även traktbroddarna från Hamingjas skor. Jag satsade först på bakhovarnas traktbroddar och det började inte alls bra... Ingen av broddarna hade hunnit slipas rund så jag fick bra grepp om dem med hylsnyckeln. Men hur jag än tog i orkade jag ändå inte rubba någon av dem... Just dessa var jag dessutom extra mån om att bli av med, för Sylvia hade meddelat att stona börjat brunsta så de bråkar en hel del i stoflocken just nu. Och sparkar med bakhovarna ger ju i regel de värsta skadorna... 

När jag övergick till framhovarna gick det desto bättre och ganska snart var alla fyra broddarna lösa. En av de mest värdefulla lärdomar jag skaffat mig under alla år med hästar är att i princip alla hästrelaterade problem går att lösa bara man använder "FS-metoden" (Fråga Sylvia!!!) Därför skickade jag nu ett sms till henne och beskrev läget. Hon var borta och jobbade men snart kom ett svarsmeddelande där hon tipsade om att jag skulle ta hennes råhudsklubba och slå på hylsnyckelhållarens skaft några gånger för att få broddarna att lossna. Jag har hört många säga att man ska slå på själva brodden, så det hade jag testat utan framgång. Men nu gjorde jag på detta sätt istället och vips hade jag lyckats lossa alla de "bergfasta" broddarna från bakskorna! Om någon nu tror att jag låtit denna framgång stiga mig åt huvudet så vill jag dementera å det bestämdaste! .... men ni får ju gärna kalla mig Hulken i fortsättningen!!! :-D

tisdag 15 maj 2018

Någon med mig skämtar aprillo??!!

Så här kan det se ut ibland när en maran "fått slut på färgpatronen"...!

Jag har fått flera påpekanden om att Chicksen inte alls ägnats erforderlig uppmärksamhet här på bloggen den senaste tiden - så nu ska jag försöka bättra mig på den fronten! Men jag kommer självklart INTE att hänga ut någon här - har nämligen lovat att de som framförde synpunkterna ska få vara anonyma, så jag kommer varken att nämna några namn eller ens antyda vilken färg de har på fjädrarna...!

Idag tänkte jag därför berätta lite om en av mina absoluta favorithönsraser: Maranerna! Rasen har fått sitt  namn från den franska byn Maran där de ursprungligen avlades fram. De hör till de lite större hönsraserna och passar därför både som ägg- och köttras. Jag tycker om dem för att de är sociala och verkligen trevliga personligheter! Sedan gör det ju inget att de dessutom värper stora och vackra chokladbruna ägg! 

Våra två maraner, Fazer och Cloetta (de två närmast kameran) har visserligen inte haft tillräckligt mörka ägg för att man skulle avla på dem. Men det hade ju ändå inte varit aktuellt för mig eftersom vi inte får ha någon tupp här i Kyrkbyn. Deras ägg har ändå varit betydligt mörkare än från någon av våra andra hönor så de har varit lätta att skilja ut. Under den senaste vintern inträffade det ganska ofta att någon av  dem värpte ett ägg i en ljusare färg än vanligt, med mörkare prickar/fläckar på - något som i marankretsar ofta kallas att en fågel "behöver byta färgpatron". Som ägget på bilden den översta bilden alltså! 

Efter årsskiftet hade vi oturen att först Cloetta och sedan Fazer blev sjuka, och medan Cloetta hämtade sig och blev frisk igen så slutade det tyvärr med att Fazer dog... Eftersom det finns ett antal riktigt smittsamma sjukdomar som kan spridas genom fåglar (f f a olika varianter av fågelinfluensa) vill SVA gärna att man skickar döda höns till dem för obduktion och jag gjorde så med Fazer, inte i första hand för att jag misstänkte att det skulle vara något som kunde smitta till människor men kanske något som kunde smitta till andra höns...

Från SVA fick jag det lugnande beskedet att hon dött av en kraftig äggledarinflammation, något som är väldigt vanligt bland höns. Alltså inget som kunde smitta till någon av de andra, så att även Cloetta varit sjuk i samma veva var uppenbarligen bara en slump. Enligt veterinären fanns det heller inget jag hade kunnat göra annorlunda för att hon skulle överleva. Höns är ju bytesdjur och eftersom rovdjuren väljer ut det byte som ser svagast ut har de en stark instinkt att INTE visa sig svaga. Så när man väl ser på dem att de är sjuka är det i regel för sent att göra något...

Cloetta hämtade sig däremot, från vad som jag tror bara var någon form av förkylning - även höns kan drabbas av det! Men för ett par veckor sedan blev hon hängig igen... Hennes buk kändes spänd så jag misstänkte att det kunde vara ett ägg som fastnat på vägen ut och fick då rådet att med en liten dosspruta försiktigt spruta in lite matolja i kloaken. Men det hann jag aldrig göra - när jag lyft upp henne i min famn dog hon bara "knapp och fall"... Så verkar det vara med höns tyvärr  - man får räkna med att det dör några varje år. Men det kändes ju extra trist denna gång när det nu innebar att jag inte hade någon maran alls kvar... 

Så gissa om jag blev förvånad när jag några dagar senare kom ut i hönshuset och i ena värpredet hittade ett ägg som det på översta bilden??!! HUR var det möjligt när jag inte längre hade någon levande maran??!! Var jag möjligen med i "Dolda kameran"??!! Och inte blev jag mindre konfunderad några dagar senare när där låg ännu ett "färgpatronbytesägg" och väntade på mig...!!! Men efter mycket funderande tror jag mig nu tillslut ha hittat lösningen på gåtan! 

Efter att den lösa hunden dödade två av mina hönor i höstas (fredag den 13:e september var verkligen en otursdag den gången...) fick jag möjlighet att köpa tre hönor av en annan fransk ras. Faveroll. 
Värpande hönor säljs sällan så jag blev förståss jätteglad över detta tillskott till min flock - inte minst sedan Faveroller anses värpa lite mer under vintern än vad många andra raser gör. 

Sedan jag lagt ut några bilder av de nya damerna (som jag gav namnen Loranga, Mazarin och Dartanjang) fick jag veta från kunnigt håll att Mazarin inte kunde vara renrasig Faveroll eftersom hennes färg, som kallas spättad, inte finns i denna ras. Jag hade redan misstänkt att hon var någon korsning eftersom hon dessutom saknar rasens karaktäristiska skägg och bara har polisonger. Men hon var ju en trevlig höna ändå och eftersom jag inte har tupp och därmed aldrig ska avla vidare så spelade ju detta inte någon stor roll. 

Vilken ras hon var korsad med visste jag dock inte och trodde heller aldrig att jag skulle få veta. Förrän nu när jag insåg att hon måste vara en marankorsning! Det var faktiskt sedan Faverollerna flyttade in som de fläckiga äggen började dyka upp mer frekvent och det kan bara ara hon som värper dem! Detta kan också förklara hennes färg eftersom den är vanlig hos Marander - vår Cloetta var t ex också spättatd. Så nu är mysteriet löst och jag kan glädja mig åt att ändå ha en "halv-maran"! Damen i fråga får väl heta "Choklad-Mazarin" i fortsättningen...! 

Så här kan alltså en Choklad-Mazarin se ut!

torsdag 10 maj 2018

Vi trav- resp galoppkompenserar!


Finns min häst möjligen någonstans där under leran??!! (Det här är dessutom den renare/mindre smutsiga sidan...!)

Hamingjas matte har fått ligga lågt på ridfronten några dagar - stress på jobbet är inte bra för en redan dålig sömn... så Kristi himmelfärdshelgen med en extra helgdag "mitt i veckan" och en sovmorgon (då jag dessutom faktiskt kunde sova) kom extra lägligt denna gång! Och efter sovmorgonen bar det av till stallet för att sätta in "moteld" mot den allvarliga hästabstinensen som man verkligen inte ska utsätta sig för i onödan!!! (Och utifrån hur Hamingja såg ut hade hon uppenbarligen haft det JÄTTEMYSIGT under dessa lediga dagar!!!)

Grusvägen till stallet håller långsamt på att torka upp, men det grova och vassa gruset som de spridit på de värsta partierna gör att den fortfarande inte känns som något ridunderlag man vill utsätta sin häst för i onödan... M a o hade jag fortfarande ett "svepskäl" att träna vidare på ridbanan trots att jag enbart ridit där den senaste tiden. Fast nu var det ju dessutom en vecka sedan jag red senast - så just nu kan man ju säga att frekvensen för träning på ridbanan ändå bara är en gång i veckan...! 

Nu för tiden är det ju möjligt att på olika sätt klimatkompensera för t ex flygresor man gör eller för varor och tjänster man tillverkar. Och man skulle ju kunna säga att jag den senaste tiden ägnat mig åt att trav- resp galoppkompensera för all töltträning jag ägnat mig åt under vintern! Jag är också en varm anhängare av uttrycket "man har inte roligare än man gör sig" så istället för att sucka över dåligt ridunderlag längs bilvägen glädjer jag mig åt ett lämpligt tillfälle att ägna välgörande uppmärksamhet åt de två gångarter som jag ridit oerhört sparsamt under en stor del av vintern. 

Men 100 % töltfritt blev det ändå inte. Efter att ha inlett uppvärmningen med att i skritt varva mellan "Kyras ABC" (att rida på en liten fyrkant med framdelsvändningar i hörnen) och det jag börjat kalla "Atlis ABC" (att rida på en volt och låta hästen flytta ut bakdelen så att den korsar över med inner bak) gjorde vi samma sak även i tölt. Innan "travkompensationen" tog vid med fina travövergångar och dito trav på volt i båda varven. 

Galopparbetet inledde vi som vanligt i vänster varv och flera riktigt bra galoppfattningar innan vi precis som senast fick lite problem med fattningarna igen... Eftersom jag alltid haft en tendens att hamna med vikten till höger när jag rider började jag med att trampa ner lite extra i vänster stigbygel inför galoppfattningarna. Insåg också att jag successivt börjat göra galoppfattningen från en punkt längre ifrån ridbanans hörn vilket kanske gav Hamingja utrymme att hinna fatta höger galopp innan hon beredde sig på att svänga vänster i hörnet... Och när jag återgick till att göra halt lite närmare hörnet igen - och trampade ner lite extra i vänster stigbygel - klarade vi galoppfattningarna bättre igen.

I höger varv fungerade alla galoppfattningar riktigt bra idag! Och under de första galoppintervallerna blev jag riktigt imponerad av känslan i den efterföljande galoppen vilken vi också kunde bibehålla i nästan två varv runt ridbanan! De följande sekvenserna blev inte riktigt lika bra, vilket jag antar berodde på att Hamingja hunnit bli lite trött i musklerna - så jag fick inte lika mycket bärighet "gratis" utan skulle ha behövt kompensera med mer aktiv ridning. Vilket ju är den viktigaste anledningen till den senaste tidens galoppträning - att lära mig att våga RIDA i galoppen och inte bara åka...!

Lára som var en sådan naturbegåvning i all ridning kunde förstås även galoppera på volt hur lätt som helst. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag för min egen skull passat på att träna mycket mer galopp på volt med henne för att själv få in en bättre ridkänsla i galoppen. Men tyvärr var det väl så att just eftersom Lára gjorde det så lätt så tänkte jag inte på att det var något vi (=jag) ändå borde träna på...! 

När det sedan var dags för oss att börja varva ner i trav på volt "utmanade" jag Hamingja lite genom att be om de första travövergångarna i VÄNSTER varv där hon oftare väljer tölt istället. Men idag blev övergångarna klockrena ändå och detsamma blev den efterföljande traven på volt i båda varven. Det märks m a o att vi "travkompenserat" en hel del den senaste tiden!!!

torsdag 3 maj 2018

Ett litet steg för mänskligheten - men ett STORT för Anna!



Igår var det dags för ett nytt besök på Smärtkliniken och när jag där konstaterade att jag inte alls hade extra mycket smärtor TROTS att det var både kallt och regnigt förklarade min läkare att det är ett tecken på att den skadade "isoleringen" (jag minns inte vad det heter egentligen) som ska finnas runt nervtrådarna nu börjat återbildas! Riktigt goda nyheter m a o!

Och idag var jag tillbaka på jobbet igen och sedan även tillbaka i sadeln! På väg till Mariebäck kunde jag konstatera att de lagt ut nytt grus på de ställen där vägen varit allra sämst och för en gångs skull var jag faktiskt glad över det grova "punkteringsgruset" för det har verkligen känts som att jag skulle kunna köra fast TROTS fyrhjulsdriften...!

Men punkteringsgrus riskerar också att vara hovböldsgrus, så det kändes bäst att satsa på ännu ett träningspass på ridbanan och mer av den supernyttiga galoppträningen. Först uppvärmning med Kyras ABC i skritt resp tölt följt av flera klockrena travövergångar följt av jättefin trav i båda varven! Och som inte det var nog inledde Hamingja sedan galoppträningen med de två bästa sekvenserna någonsin i vänster galopp - alltså inte bara klockrena galoppfattningar utan dessutom bibehållen bärighet även genom kurvorna och över nästa långsida!

Men kanske insåg hon att detta riskerade att helt "stiga matte åt huvudet" för hon såg sedan till att snabbt få ner mig på jorden igen... genom att plötsligt få stora problem med galoppfattningarna i vänster varv, som brukar vara vår bästa gren... Som kompensation för detta blev istället alla fattningar i höger varv klockrena idag och jag lyckades dessutom vara tillräckligt följsam i ridningen för att hon skulle bibehålla bärigheten även efter ett helt varv runt ridbanan!

Verkligen inget stort steg för mänskligheten förstås... men för oss/mig som fått jobba tillräckligt för att bibehålla bärigheten genom de första två hörnen kändes det riktigt roligt när vi flera gånger efter varandra kunde hålla den trevliga högergaloppen hela varvet runt! Och med flera klockrena travövergångar i båda varven följt av jättefin nedvarvningstrav med låååång överlinje var matte mer än nöjd med dagens träning!

tisdag 1 maj 2018

International Day of The Icelandic Horse!

På Island har man utropat denna dag till Islandshästens dag - och det passar ju extra bra att det dessutom är Sylvias födelsedag! För Hamingja och mig blev det, förutom en ”dagens outfit” i de isländska färgerna, ytterligare ett pass med galoppträning på ridbanan och denna gång med tunga boots fram.

Under uppvärmningen i skritt och tölt skojade jag till det genom att använda mig av ”Kyras ABC” istället för Atlis dito, d v s ersatte volten med att rida på en liten fyrkant med framdelsvändningar i hörnen. Och ett extra fokus på att ingen av oss ska fastna i högertygeln. En fördel med fyrkanterna jämfört med volter är att det är lättare för mig att hålla koll på ytterbogen och resultatet blev en riktigt trevlig överlinje! Efter detta avrundade v uppvärmningsfasen med fina travövergångar och riktigt trevlig trav på volt!

Galopparbetet började vi som vanligt i vänster varv, med fina galoppfattningar rakt igenom men svårighet att bibehålla bärigheten efter de första galoppsprången. Något som i alla fall blev lite bättre när jag vågade rida lite mer i galoppen. När vi bytt till höger varv - där vi brukar ha svårare med galoppfattningarna blev dessa till min glädje riktigt, riktigt bra - precis som de efterföljande galoppsekvenserna!!!

Jag var jättenöjd när jag började sakta av efter vad jag tänkt skulle vara vår sista galoppsekvens för dagen. Idag hade jag får säkerhets skull släppt mitt ridspö på marken innan vi började med galopperna, för att inte råka peta till henne med pisken så där olyckligt mitt i avsaktningen som för några dagar sedan. Men nu var det istället något oväsen på gården som skrämde henne till en extra galopprusch...

Och så ville jag ju inte avsluta! Så när jag efter en ganska god stund fått henne att slappna av igen i skritt på volt tänkte jag rida ett par galoppsekvenser till. Men även om hon kändes ganska lugn igen så hade jag uppenbarligen inte helt lyckats få henne att åter fokusera på mig, så det var först på fjärde försöket som det ö h t blev någon galopp... Då hade jag insett att det krävdes en extra tydlig innerskänkel i själva fattningen och efter två bra fattningar följda av helt OK galopp kunde vi avsluta galoppträningen med en bra känsla!

Vid det laget var Hamingja uppenbarligen tillräckligt avslappnad för att briljera med klockrena travövergångar i båda varven följda av riktigt trevlig ”frusttrav” på volt! Snart kanske det t o m är dags att börja ägna oss åt mer töltträning igen?!!