måndag 16 oktober 2017

"Fångad av en stormvind!!!"

Hamingja i sin portugisiska grimma!

Det är inte helt ovanligt att islandshästmänniskor spårar ur och köper en portugisisk häst... men det är inte rätt!!! Själv räknar jag mig till de renläriga - fast jag får erkänna att grimman på bilden är köpt på ett sadelmakeri i Portugal...!

Igår missade jag tyvärr Midurs träningsmöjlighet i nya ridhuset på Bodens ridklubb eftersom Johan skulle till Umeå och behövde skjuts till busstationen precis då... Men jag har redan skrivit in nästa tillfälle (29/10) i kalendern och hoppas kunna vara med då!

Som "plåster på såren" bestämde jag att det fick bli ridning idag istället (annars rider jag sällan på måndagar). Under morgonen och förmiddagen var det regnigt - som vanligt denna höst... Men på eftermiddagen slutade det regna och klarnade t o m upp till solsken! HÄRLIGT!!! Visserligen blåste det hårda vindar, upp till 16 m/s i byarna, men sådana små detaljer kan man ju inte ta hänsyn till när ridabstinensen slår till!

Jag har tidigare konstaterat att Hamingja är den första häst jag rider som INTE blir väldigt mycket mer "på tårna" när det blåser. Sylvia hävdar visserligen att det nog beror på att hon är så´n redan när det INTE blåser, så därför märker jag ingen skillnad...! Men det är lögn och förtal anser både jag och Hamingja! :-D

Som vanligt inledde vi med att stretcha musklerna i bakdelen genom att sidföra - innerskänkel mot yttertygel - så att hon korsade över med inner bak. När jag sedan bad om tölt kändes hon "som smält smör" - jag kunde ställa omväxlande höger vänster utan minsta lilla spänning någonstans! Med solen som dessutom fick hennes päls att närmast glöda i rödbrunt konstaterade jag att det för min del fick blåsa precis hur mycket som helst!

Jag hade dock valt att rida längs bilvägen mot Avan - eftersom den sträckan har mycket mer kurvor som kan minska vinden bitvis. I första lilla backen där vi brukar galoppera skojade jag till det och bad om trav istället - och Hamingja travade så spänstigt men med lösgjordhet att det fick bli trav hela den efterföljande raksträckan också, så att matte hann njuta lite extra!

Innan vi vände hemåt igen hann vi dessutom med en galopp uppför nya kalhygget. Där skojade Hamingja till det med ett slidestop i sidled när det plötsligt var VATTENPÖLAR på stigen! :-O  Vilket TUR att hon både är uppmärksam och har snabba reflexer, för annars hade hon ju kunnat bli blöt om "fötterna"!!! (Hm... med den här höstens eviga regnande har hon väl ALDRIG varit annat än blöt om "fötterna"...?! Men, men...)

Under hemvägen fortsatte vi med tölten. När jag försöker analysera mina försök att vinkla bäckenet rätt i tölten blir det väldigt tydligt hur Hamingja försöker/lyckas smita undan när jag vill aktivera hennes högra bakben lite extra... Att flytta undan för vänsterskänkeln i tölt (vänster skänkel mot höger tygel) flyter på bra och jag kan behålla "töltsitsen". Men när jag försöker göra samma sak undan för höger skänkel blir det plötsligt VÄLDIGT svårt med sitsen... Hamingja är helt enkelt en fena på att skicka mig i framvikt så att hon ska kunna fuska med det högra bakbenet... Träna, träna, träna alltså!

När vi sedan avslutade träningspasset med en lång sekvens i skritt var hon riktigt lösgjord och fin - trots stormvindarna! Hon hade hunnit bli ganska svettig, men jag antog att den här blåsten skulle fungera som en jättehårtork och blåsa henne torr på nolltid igen. Och när jag släppte ut henne i hagen igen till resten av stoflocken konstaterade jag att hästarna idag såg ut som hästar på Island alltid brukar se ut på bild, d v s med manarna flygande i vinden! Här behövdes minsann ingen schlagerfläkt!


lördag 14 oktober 2017

Beroendeframkallande lördagsgodis!

Matte går på om att jag är så vacker... men what´s new, liksom??!!

Idag fick jag njuta av lördagsgodis i form av en hel timmes träningpass på min fina, fina häst!!! Dessutom hade vi turen att det envisa regnandet faktiskt tog en paus just då! Vi red längs bilvägen till "världens ände" och sedan fortsatt bort till skoterklubben. Mycket tölt - förståss - och vi fick till ett par sekvenser då hon verkligen bar upp sig i tölten! 

Till att börja med kändes hon visserligen lite spänd när jag började be om samling i skritt och tölt - hon hade INTE glömt att matte smackat så där otäckt under de senaste träningspassen... Men lösgjordheten kom successivt tillbaka - och då hade vi den positiva effekten av smackningarna kvar i form av trevlig bärighet! Alltså, när jag rider den här hästen känner jag hela tiden att jag bara vill rida MER!!! Ett fantastiskt härligt beroende skulle man kunna säga!!!

fredag 13 oktober 2017

Fredagen den 13:e... :-(

Stackars Litla-Haena...

Idag var det inte roligt att vara hönsmamma...och än mindre roligt för Kyrkby-Chicksen... Jag hade släppt ut dem på gården som jag brukar när jag kommer hem från jobbet och medan de ivrigt gav sig i kast med nedfallna löv och annat som behövde bearbetas gick jag in i huset. Efter ett tag hör jag plötligt hur panik utbryter där ute, jarg rusar fram till närmaste fönster och ser till min förskräckelse att en hund tagit sig in på vår inhägnade gård och nu ger sig på Chicksen! :-O 

Närmaste vägen ut är genom altandörren i vardagsrummet, men den har kodlås och i paniken lyckas jag inte trycka rätt kod... Jag ser hunden rusa över gården, nu med husse som rusar efter innan jag ger upp altandörren och rusar ut genom ytterdörren istället. När jag rundat huset är det första jag ser en stor hög fjädrar vid orangeriet... Till min förvåning syns däremot varken hund eller husse till... 

När jag skyndat ner till tomtgränsen ut mot ängen ser jag dem försvinna bort i rask takt bort. När jag ropar efter honom vänder sig mannen visserligen om, men bara för att säg något på engelska och smälla till hunden, innan han fortsätter bort. Jag hinner tänka att det är synd att mobilen blev kvar inne, annars hade jag kunnat fota honom, innan jag börjar ropa på mina Chicks.

Med upprörda kacklanden kommer de springande från olika håll - fast inte alla... utanför ladan där vi har hönshuset ligger Litla-Haena död och länge tror jag att även Fru Hansson mött samma öde för det enda spår jag hittat av henne är en hög fjädrar utanför orangeriet. Men tillslut upptäcker jag henne där hon sitter gömd under en av vinbärsbuskarna! Jag lyckas inte locka ut henne och det dröjer minst en halvtimma innan hon vågar komma fram från sitt gömställe och jag lättad kan konstatera att hon verkar oskadd!

Däremot verkar Lárahönan mindre lyckat lottad... hon sitter länge, länge gömd under en annan buske och när hon tillslut kommer fram igen ser hon ut att halta lite på vänster ben... Jag gör flera försök att locka med mig Chicksen till hönshuset, men de som i normala fall kommer springande så snart jag ropar och skakar på burken med torkad majs vill nu inte alls lämna sina trygga platser under buskarna. Så jag blir sittande ute och pratar med dem för att de ska bli trygga igen, till dess Johan kommer hem från jobbet och vi med gemensamma krafter mycket försiktigt kan lotsa dem den farliga sträckan över gräsmattan bort till hönshuset. 

Inne i hönshuset har jag möjlighet att titta lite närmare på dem utan att skrämmas och förutom Lárahönan verkar de ha klarat sig utan några fysiska skador. Men när hon försöker flyga upp till den nedre av sittpinnarna kraschlandar hon... Innan dess har hon dock ätit majs med god aptit, så jag antar och hoppas att hon snarare är mörbultad än allvarligt skadad. 

Nästa gång jag kommer ut för att titta till dem har hon tagit sig upp och sitter på kompostgallret som ligger över bajslådorna som är placerade under sittpinnarna. När jag ser att hon försöker lägga sig på gallret lägger jag dit en träskiva för att det ska bli mer bekvämt. 



Och när jag nyss tittade till dem via vår "Chick-cam" sår jag till min stora lättnad att hon lyckats flyga upp och sätta sig med de övriga på översta pinnen, där hon alltid brukar sova. (Fjärde hönan från höger:) Jag hoppas verkligen att det betyder att hon inte är så allvarligt skadad ändå! Håll tummarna för att hon är bättre i morgon!!!

onsdag 11 oktober 2017

Hmingjas "Mini me"!!!

Lilla Hulda ser ut precis som moster Hamingja gjorde som föl - en riktig "mini me"!!!

Den här förkylningen jag "odlar" sedan snart tre veckor tillbaka är fortfarande onödigt pigg och allert... I veckan har den dessutom "fräschat upp sig" med att angripa bihålorna. Och eftersom det är min svagaste länk när det gäller infektioner så är det väl snarare konstigt att det inte hände tidigare... I natt blev det flera vakna timmar för att bihålorna sprängde - och när jag tillslut kunde somna om var det sittande i sängen uppallad av ett gäng kuddar...

Jag har ju tidigare MKT dåliga erfarenheter av bihålebesvär inkl operation p g a dessa, så jag vill inte gärna ta några risker på det området... Därför sa jag ifrån på skarpen till mig själv innan jag åkte till Mariebäck efter jobbet idag: jag fick INTE rida, bara "hänga" med Hamingja i hagen. 

En sådan gång är det ju extra trevligt att Hamingja är en sådan "sällskapshäst" som gärna står med mulen i min kupade hand eller med huvudet på min axel och myser! Jag kan ju närmast jämföra med Lára som var en extremvariant av typen: "Om vi ska rida så ÄLSKAR jag dig!!! Men i annat fall kan du dra dit pepparn växer - och vad du än gör RÖR MIG INTE!!!" 

Men nu hoppas jag verkligen att jag inte stått över ridningen idag i onödan - utan att bihålebesvären vill ge med sig och att jag får vinka adjö till den här förkylningen någon gång. Gärna SNART - så att jag kan rida i helgen! "Gode Gud ge mig bättre tålamod...men gör det FORT!!!"

söndag 8 oktober 2017

Hamingja goes Butterfly Flip!

Hamingja hoppar ett hinder! (Nästan som "Harry har hittat en hare...!")

Oj, vilken rolig (och spännande) dag! Hamingja och jag var med när Midur bjöd in till medlemsdag på Bodens ridklubb. Vi hade det nya ridhuset till vårt förfogande hela dagen och på förmiddagen stod det löshoppning på programmet! Ett perfekt tillfälle för Hamingja - som aldrig varit i ett ridhus tidigare - att skaffa sig positiva erfarenheter och ett stärkt självförtroende!

Det var en VÄLDIGT storögd liten fröken som klev ur hästtransporten vid BRK... Hon hade ju inte heller något moraliskt stöd i form av någon av de andra Mariebäckshästarna utan var helt ENSAM med matte ute i stora, stora, vida världen...! Men numera har hon ju börjat lita på matte - till viss del i alla fall - och det är ju en stor fördel en sådan här gång! Som när det exempelvis passerar en rullskidåkare precis när hon klivit ur transporten... sådana ser man ju ALDRIG längs grusvägarna runt Mariebäck!!! Men redan när hon fått installera sig i en box i ett av gäststallen och matte serverade lite hö började allt kännas lättare!

Hamingja och jag var först på plats men snart anslöt fler miduriter och med förenade krafter byggde vi en löshoppningsbana. Det blev en bana runt hela ridhuset, med galoppbommar mitt på ena långsidan och tre små "studshinder" resp en liten oxer på den andra långsidan.  Och sedan började det roliga - för roligt hade verkligen alla hästarna! 


Fina gjorde FINA språng över hindren!

Första häst ut var Katarina Lindgrens Disa, som fick vara lite av "försökskanin" när det gällde avstånd mellan bommar och hinder. F f a var det avståndet mellan galoppbommarna som behövde justeras lite, men som tur var verkade Disa inte alls låta sig nedslås av att hon slog i ett par gånger utan fortsatte ta sig an banan med spetsade öron! Synd bara att jag inte kom ihåg att fota henne - så jag har inga bildbevis... Nästa häst var Annelis fina Fina - och även hon tyckte det var roligt att hoppa! Riktigt fin teknik hade hon dessutom - Midurs svar på Butterfly Flip!!!

 Hamingja igen!

När det sedan var Hamingjas tur ville jag verkligen försäkra mig om att hon skulle få en upplevelse som stärkte hennes självförtroende, så jag började med att leda henne ett varv runt banan för att hon skulle hinna titta på allt i lugn och ro. (Vi hade lagt ner alla bommar på marken, så vi kunde gå över dem.) Och det var uppenbarligen en bra början för när jag sedan släppte henne tog hon sig an hindren utan minsta tecken till tvekan och med glatt spetsade öron!


Vi fick både se hennes fina trav och ett antal fina språng över hindren! Jag testade att filma lite - för att även få med traven - och ska se om jag kan lägga in en film här framöver. 


Sista hästen ut i löshoppningen var Agnes fina Glaesir - som även han visade sig tycka att hoppning var kul! Och vilka språng han tog - både HÖGT och LÅNGT!!! 

Sedan blev det trevlig fikapaus uppe på läktaren då vi både hann prata en massa häst (och höns!!!) samt klämma och känna på Ullmax senaste kollektion och göra beställningar. Under eftermiddagen var det sedan fri ridning i ridhuset på schemat. Ännu ett jättebra tillfälle till social träning för Hamingja!


Jag hade spanat in att det fanns en uppsittningspall i ett av ridhusets hörn - perfekt för hennes stela matte! Men när jag nu kom fram med Hamingja till pallen kunde jag inte låta bli att skratta - den var uppenbarligen utformad för en HELT annan storlek på häst. Om jag stod uppe på pallen skulle jag i princip få kliva NER i sadeln! Så jag nöjde mig med att bara använda pallens första "trappsteg"! Hamingja hade ju redan fått jobba ganska bra under löshoppningen, så  nu ville jag bara ge henne en lugn och avslappnad upplevelse av att bli riden i ridhus. 

Så snart jag satt i sadeln kom hennes ambitiösa sida fram och hon blev lite stressad och spänd. Men när jag började låta henne skritta på volt och flytta undan för innerskänkeln kände hon igen sig och började slappna av och frusta. Sedan övergick vi till hennes älsklingstölt med lång hals på böjda spår. Och även om hon då och då reagerade på rörelser och ljud från de andra ekipagen i ridhuset och ljud från läktaren så kunde hon snabbt hitta tillbaka till avslappningen igen. Precis vad jag hoppats på!


När jag sedan suttit av igen fortsatte vi den sociala träningen i o m att vi stod kvar mitt i manegen medan de andra ekipagen red vidare. Hästar som springer är ju en trigger för hennes flyktreflexer men hon var verkligen superduktig på att hantera det! Öronen gick visserligen hela tiden för att hålla koll på de andra och ibland skymtade vitögat en kort stund när det blev extra spännande...

Men hon visade aldrig minsta tendens till att vilja ta till flykten och i nästa stund kunde hon slappna av igen! 


Så här avslappnad var hon när det var dags för hemresa!

Förutom att det var jättekul att träffa de andra miduriterna så blev detta verkligen PRECIS den positiva erfarenhet för Hamingja som jag hade hoppats på!  För varje positiv upplevelse hon får av något som är nytt så blir hon modigare till nästa gång! 

lördag 7 oktober 2017

Höstens trend - och kom ihåg var ni såg den först!

"Den som spar hon har!" I en av mina "gömmor" hittade jag den här jackan från tiden i Lillhästen i Stav-teamet - och den matchar ju Hamingja perfekt! Det tog lite tid, men i höst har ju bl a Equestrian Stockholm satsat på bronsfärg i senaste kollektionen...men kom ihåg var ni såg det först!!!

Idag red vi upp bakom vägbommen och den vänstra vägen upp till vägbommen. Precis som igår ägnade vi oss mycket åt att träna samling - och även idag SMACKADE matte på stackars lilla hästen...! :-O  Men det var inte lika mycket tölt utan f f a samlad skritt. Att det innebar en hel del arbete för Hamingja visade sig i att hon blev ganska svettig trots att vi "bara" skrittade. (För jag tror inte att det bara berodde på mattes otäcka smackningar.)

Det kändes bra med ett sådant här pass idag, efter all samlad tölt igår. Hon behöver ju verkligen avtrubbas mer för det här med smackningarna. Men jag vill ju inte att det innebär att hon bygger upp spänningar i tölten... När vi vänt hemåt igen började jag varva samlad skritt med skritt på längre tyglar. Och de första gångerna var det tydligt att hon verkligen laddade för samlad tölt och inte riktigt hade ro att skritta avslappnat när jag längde tyglarna... Men för varje upprepning gick det bättre och bättre. 

Och nu laddar vi för morgondagen då Midur har medlemsdag på Bodens ridklubb! Med löshoppning på fm och sedan möjlighet till fri ridning i ridhuset. För min lilla fröken, som aldrig varit i ett ridhus tidigare blir det ett perfekt tillfälle att få lite social träning! 

När hönsmamman blev klarvaken!


Haena och Litla-Haena vill vara med på bild! Med Mikro-Chicksen (Lakrits & Kola) samt den vita maranen Cloetta i bakgrunden.

Efter en MYCKET efterlängtad sovmorgon vacklade jag under förmiddagen ner i köket och startade tekokaren. Fortfarande iklädd pyjamas gick jag sedan för att släppa ut Chicksen "lite snabbt" innan jag skulle börja dagen i lugn och ro vid köksbordet, med en kanna te och dagstidningen... Men så blev det inte riktigt... När jag öppnade hönshusdörren och ropade kom hela gänget springande, ivrigt kacklande precis som vanligt. Men när vår vita maran  Cloetta, sist av alla passerade förbi mig ut genom dörren upptäcker jag till min förskräckelse att hon är alldeles blodig på ryggen...

Hon är en av dem som ruggar allra kraftigast nu och har antagligen råkat få ett litet sår i samband med det. Och höns triggas så oerhört av synen av blod att de inte sluta hacka på en höna som blöder... Något som nu dessutom demonstrerades onödigt tydligt av att flera av de andra åter började hacka på henne så snart hon kommit ut...

För att "rädda vad som räddas kan" såg jag till att snabbt "valla" henne tillbaka in i hönshuset där jag sedan lyckades fånga henne. När jag stod där med hönan i famnen - något som hon verkligen INTE gillar - insåg jag att jag nog handlat lite väl förhastat... Tanken hade varit att så snabbt som möjligt spraya henne med "No bite-spray" som smakar så illa att de andra inte längre ska vilja hacka på henne. Men sprayen som tidigare har stått ute i ladan fick för ett par dagar sedan flytta in i bostadshuset eftersom den ska inte utsättas för minusgrader...

Så hur skulle jag göra nu? Om jag släppte Cloetta igen för att gå och hämta sprayen skulle jag knappast få komma i närheten av henne sedan, eftersom hon då visste att jag hade "onda avsikter"... Alltså fick jag behålla henne i famnen när jag gick in i huset och hämtade sprayen.  Under denna tid var hon förvånansvärt lugn, men när vi kom ut igen började hon skrika hysteriskt och sprattla för att komma loss. Jag lyckades i alla fall spraya de två blodiga områdena på hennes rygg innan jag släppte ner henne igen.

Tillbaka inne i köket konstaterade jag att en hel del av "No bite-sprayen" uppenbarligen hade hamnat på mig för även sedan jag tvättat händerna grundligt luktade jag... M a o borde både jag och min pyjamas kunna känna oss ganska trygga mot aggressiva hönsattacker den närmaste tiden...! Jag startade åter tekokaren för att värma på vattnet som hunnit börja svalna under mitt "hönsingripande" och kastade en nöjd blick ut genom köksfönstret där jag kunde se mina lyckliga hönor sprätta i löven på gräsmattan. Rena idyllen!

Fast vänta nu, såg det inte ut som om några av dem var på fel sida av staketet???! Jo, mycket riktigt, Fru Hansson och de båda "små-Chicksen" befann sig definitivt på fel sida av nätstaketet som skiljer vår tomt från ängen nedanför... Alltså var det bara att springa ut igen - fortfarande i pyjamas - och försöka locka tillbaka dem. Som tur var hade jag ett riktigt "tungt artilleri" att ta till i form av en skivad limpa från frysrensning på jobbet här om dagen. Vilken TUR att jag inte hunnit ge den till Chicksen redan! Med limpan i högsta hugg var det inte alls svårt att övertyga Fru Hansson om att krypa tillbaka in genom det hål under stängslet som något djur måste ha orsakat under natten.

Men att sedan få små-Chicksen tillbaka på rätt sida var däremot inte lika lätt... Det är alltid svårast att locka till sig de hönor som är lägst i rang. För när jag lockar kommer ju ALLA hönorna direkt rusande för att se vad jag har för gott att bjuda på och med alla de andra runt omkring mig törs inte de små komma närmare... Jag brukar därför försöka hålla en godbit bakom mig, utom synhåll för de andra och hoppas att de små ska våga sig fram och äta den. Men det gäller verkligen att samtidigt hålla resten av gänget upptagna med en massa gott framför mig!

Den här gången var små-Chicksen dessutom så luriga att de turades om att krypa tillbaka in under staketet, snabbt ta en tugga bröd och sedan smita tillbaka ut igen, så jag lyckades aldrig få dem på insidan av staketet samtidigt... Tillslut gav jag upp och såg till att laga hålet när jag i alla fall hade en av dem inne. För att sedan med ett par kompostgaller snabbt "hägna in" den som fortfarande var på rymmen: Det gällde att hinna göra detta INNAN hon hunnit inse att hon var "utestängd" från sin kompis för annars skulle hon bli jättestressad och väldigt svårfångad... men det lyckades som tur var vid första försöket!!! (Kompostgaller är MINST lika nödvändiga för den som har höns som IKEA-påsar och balsnören är för den som har häst! Eller som silvertejp är för... ja, typ alla!)

Och när jag så tillslut hade "alla hönsen hemma" kunde jag andas ut och åter igen värma på mitt tevatten - tredje gången gillt!  ÄNTLIGEN njuta av den där efterlängtade tekoppen! Vid det här laget var jag definitivt klarvaken!!! Men pyjamasen skulle nog må bra av en tvätt...!