onsdag 22 november 2017

Till vägarnas ände!

Snöigt värre när vi red i kväll - det snöade lätt och blåste och som underlag hade vi nästan 2 dm fluffig nysnö! Igår red vi ju längs bilvägen till "världens ände" - d v s korsningen vid sjön. Idag blev det istället till (skogs-)VÄGARNAS ände - d v s längs de båda skogsvägarna bakom vägbommen, till resp vändplan. Det var riktigt bitande vindar i kväll så det kändes som ett betydligt bättre val att hålla sig i skogen där det blir lite mer lä. 

Och underlaget fick bestämma gångarterna, så det blev galopp och skritt. När vi precis red ut från gården var det något som skrämde Hamingja men jag förstod aldrig vad. Men när vi närmade oss slutet på den första skogsvägen var det helt färska älgspår som korsade vägen så kanske hade det varit älg även vid gården. Hamingja vädrade i luften och blev rejält stressad, så när vi vände hemåt igen fick det bli en låååååång skritt för att inte trigga hennes flyktreflexer i onödan. 

Innan dess hade vi varvat mellan vänster och höger galopp och min duktiga häst gjorde klockrena fattningar varje gång bara av att jag sköt fram ena höften - ME LIKE!!! Och detta fortsatte hon med när vi red galoppintervaller även längs den andra skogsvägen bort till sin vändplan och tillbaka! Själv försökte jag vara duktig genom att under skrittpauserna sträva efter samma stramande i mina höftböjare som när jag red med Elisabeths sadel igår. Totalt blev det ändå 45 minuters ridning för oss idag, även om sträckan inte kändes lång. Och tack vare att det var "off pist" fick ju Hamingja lyfta ordentligt på fötterna så det blev riktigt effektiv träning!

När vi red längs skogsväg nr två hade hon varit lugn och avslappnad men tillbaka på gården var det åter något som stressade henne. Jag lyckades inte lista ut vad nu heller - vilket i o f s inte var så konstigt med tanke på att det både var mörkt och blåste ganska rejält. Men uppenbarligen var det tillräckligt obehagligt för att Hamingja även sedan hon fått komma in i en box för att äta kraftfoder tog paus i ätandet flera gånger för att stå och lyssna efter någonting där utanför. Tillbaka i flocken blev hon dock åter lugn - då kunde hon väl lämna över bevakningsansvaret till Dotla!

tisdag 21 november 2017

Vi firar treårsjubiléum!!!

Den här dagen för tre år sedan var Sylvia och jag med Hamingja till kliniken på Bodentravet för en "försäljningsbesiktning". Min drömhäst ville visserligen inte trava först utan bjöd på klockren tölt efter det ena böjprovet efter det andra... men tillslut behagade fröken även visa upp sin FINA trav! Under resan tillbaka till Mariebäck satt jag sedan och försökte förstå att jag faktiskt skulle få köpa henne!!! Medan Sylvia satt bredvid och försökte förstå att hon faktiskt skulle sälja hästen som hon hela tiden sagt ALDRIG skulle säljas... Vilken TUR för mig att hon ändrade sig!!!

Det är väl egentligen först nu kan jag väl säga att jag (oftast) kan kontrollera henne... men jag har verkligen lärt mig OERHÖRT mycket under de här tre åren!!! Och ändå har jag bara lyckats plocka fram en bråkdel av hennes kapacitet - så jag ser verkligen fram emot MÅNGA utvecklande år tillsammans framöver!!!

Denna stora dag måste förståss firas ordentligt, så jag köpte med mig två påsar morötter och åkte till stallet efter jobbet för att än en gång få njuta av att rida min FINA häst!!! Med pannlampa och ett helt gäng reflexer gav vi oss ut längs bilvägen bort till "världens ände". Jag hade lånat Elisabeths sadel igen och passade på att fokusera på töltträning när jag hade hjälp att få till min sits. 

Förutom sitsen försökte jag hålla fokus på övergångarna till skritt, för att göra dem utan att "tappa bakdelen". Tidigare har vi behövt fokusera mycket på att hitta tillbaka till ett "off-läge" mellan töltsekvenserna, för att undvika att hon bygger upp spänningar i kroppen. Och det blev ju särskilt viktigt sedan hennes problem i korset fått henne att börja associera tölt (och samling ö h t) med obehag och t o m smärta. 

När vi saktat av till skritt har jag därför uppmuntrat henne att "dyka ner" på långa tyglar - eftersom ett sänkt huvud innebär att "lugn och ro-hormoner" utsöndras som hjälper hästen att slappna av. Och även om jag inte behövt bromsa med tyglarna utan bara visslat för avsaktning så har detta inneburit att hon fallit ner på bogarna och "tappat bakdelen"... Vilket blev VÄLDIGT tydligt för mig i de avslöjande ridhusspeglarna vid vårt senaste träningstillfälle på BRK. 

Hög tid att ta tag i detta alltså - varför jag nu försöker flytta undan henne för skänkeln i nedtagningarna för att på så sätt behålla aktiviteten i bakdelen. Idag började detta också ge effekt vilket innebar att jag fick uppleva en helt annan känsla i skritten! Den häftiga känslan av att sitta på en fjädrande pilbåge, som fjädrar från bakbenen och fram över ryggen som jag fått uppleva i tölt kom nu även i skritt! Och det var så häftigt att jag avstod från den sista planerade intervallen av samlad tölt för att istället få "njutskritta" extra länge innan det var dags att låta henne få sträcka ut i tölt på långa tyglar. 

Tillbaka i stallet var jag än en gång REJÄLT "Hamingja-hög" och det kändes EXTRA bra att kunna bjuda min fantastiska häst på ett helt kilo morötter! Min lycko-häst har verkligen en enorm kapacitet - och ännu känns det som att jag bara hunnit "skrapa på ytan"!!!

söndag 19 november 2017

När underlaget är ett "dunder-(under)lag!

När Hamingja hör Sylvias röst...!

Ännu en dag med riktigt härligt ridväder - och underlaget är verkligen perfekt nu med hårdpackad snö som ger fäste och samtidigt bra svikt! I vår del av landet har vi ju fördelen att ha sådant underlag i princip hela vintern! Eller, som islandshästgurun Ia Lindholm skrev på sin hemsida: "Med ett sådant underlag känns det som att man verkligen kan rida!"

Själv har jag en hel del träningsvärk i ryggmusklerna efter gårdagens galopper och jag tänkte att det kanske kunde vara samma sak för Hamingja. Men när hon fått en extra lång inledade skritt på långa tyglar och jag började flytta undan för innerskänkeln så kändes hon riktigt mjuk och smidig! Galopp ska ju vara väldigt lösgörande för hästen så man kanske inte kan jämföra med stela matte?!!

Jag drog mig till minnes hur olika upplevelser jag haft av just sidförande övningar beroende på vilken häst jag suttit på. Med Feykir var mitt riktmärke att det skulle kännas som om han höll på att välta - för det innebar att han verkligen korsade över med inner bak. Medan Lára var världsmästare i "ökat tempo sidförande" och inte bara kunde utföra rörelsen blixtsnabbt utan dessutom närmast kunde gå ner i "spagat fast tvärt om" för att hon korsade över så mycket!

På Hamingja verkar rörelsen vara något av en nyckel till att hålla henne smidig och lösgjord och min målsättning är därmed definitivt att försöka bibehålla den lätthet och den mjukhet med vilken hon nu närmast "flyter" undan för den flyttande skänkeln. Att flytta undan för vänster skänkel har hela tiden varit lättare för henne, men numera fungerar det nästan lika bra för högerskänkeln också. Och som Atli brukar påpeka är det ofta så att en övning som ska fungera lösgörande sällan gör det första gångerna man ber hästen utföra den. Utan hästen behöver lära sig vad som förväntas för att kunna slappna av så att övningen får önskvärd effekt.

Efter uppvärmning även i tölt började vi träna samling i skritt och övergångar till tölt. Samtidigt som jag försökte hålla fokus på min sits ("höfterna fram och knäna bak så att det stramar på framsidan" verkar vara ett hyfsat riktmärke.) Med böjning i vänstersidan gick det som vanligt lättast. Fast när jag får till det med böjningen i högersidan så bär hon upp sig ännu bättre där.

Under senaste Atlikursen gjorde han mig ju uppmärksam på att Hamingja gärna flyttar ut bakdelen mot staketet i höger varv(för att ändå komma undan lite av samlingen nu när jag börjat få högerbogen på plats.) Och när jag idag jobbade med böjning i högersidan och provade att lägga in några steg sluta  så var det direkt som att "hela hästen föll på plats"!

Mindre roligt var däremot att Hamingja sedan återföll i sin tidigare ovana att VRÄKA sig i handen för att få mig ur balans... den reaktionen har jag INTE saknat... Men ska man se det från den ljusa sidan så var det väl ett bevis för att jag faktiskt "kom åt" henne bättre så att hon verkligen behövde ta i med höger bak?! Och när jag lyckats behålla sitsen genom ett par sådana "kast med liten ryttare" så töltade hon med trevlig bärighet samtidigt som hon DESSUTOM frustade belåtet! Och då var ju ALLT förlåtet!!!

lördag 18 november 2017

Hamingja goes off road!

Jag tycker den här bilden blev lite kul! "Finns det något i krubban??!!" 

Efter lite onödigt regnande är vintern tillbaka igen, visserligen med blygsamma 5 minusgrader, men med en dryg dm fluffig nysnö! Jag ska fodra hästarna i kväll, men kände att jag inte kunde vänta ÄNDA till till dess med ridningen utan jag bestämde att det får bli två vändor till Mariebäck idag. 

I stallet träffade jag Carola som berättade att hon och Dotla galopperat i snön längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. Inspirerad av detta bestämde jag mig för att göra något liknande, men istället ta den högra vägen och rida "Torrbergsrundan" motsols. Och Hamingja var direkt med på noterna! När vi red ut från gården svängde hon snabbt vänster förbi vägbommen innan jag hunnit be henne om det. 

När vi sedan ridit in på skogsvägen till höger och jag började förbereda för trav visade hon att det gick JÄTTEBRA att galoppera istället! Och jag hade inte hjärta att avbryta när hon var så glad över att få dundra iväg med spetsade öron och snön sprutande! Även sedan vi kommit in i skogen valde hon hellre galopp än trav och jag fortsatte låta henne hållas. Precis som jag hoppats var de sanka områdena bottenfrusna så det var riktigt bra underlag hela vägen!

Framme vid Torrbergsvägen tog vi till höger för att rida "rundan" och när det nu var jag som föreslog galopp satte Hamingja av ÄNNU fortare! Det måste ha varit något av ett hastighetsrekord för oss längs denna väg - för innan jag visste ordet av var vi framme vid stigen vi skulle följa tillbaka genom skogen. Då hade vi hunnit passera några stora (och för oss nya) timmerupplag vid vägkanten men Hamingja hade inte ens tid att reagera på dessa utan dundrade bara förbi. Jag undrade varifrån timret kom och det skulle jag snart bli varse...

Vi svängde in på stigen vi brukar följa tillbaka genom skogen och jag lyckades övertala Hamingja att vi skulle kunna ta en skrittpaus. Till att börja med såg stigen ut som den brukat, men snart kom vi fram till ett stort kalhygge som INTE funnits där... Det innebar att alla "hållpunkter" jag brukat ha var borta samtidigt som skogsmaskinernas framfart skapat massor av spår som skymtade kors och tvärs under snön... 

Med Lára hade jag varit stensäker på att hon hittat vägen ändå, men jag har aldrig riktigt testat Hamingjas lokalsinne på det sättet... Men hon verkade väldigt övertygad om vilken väg hon skulle ta så jag bestämde mig för att det var dags att testa henne! Till att börja med stämde också de vägar hon tog överens med de sannolikhetsbedömningar jag försökte göra - d v s ungefär hur långt brukar man rida innan man svänger åt ena eller andra hållet, eller kommer fram till en liten backe upp eller ner... 

Vi hade hunnit en bra bit på väg genom skogen när jag insåg att jag inte längre hade någon aning om vilken väg vi skulle ta. Men Hamingja verkade lika målmedveten fortfarande så jag lät henne fortsätta. När hon tillslut började snurra runt och uppenbarligen också hade "tappat spåret" hade jag ändå en känsla av att vi borde vara ganska nära Mariebäck.  Jag red därför fram till skogskanten och följde den med förhoppningen att upptäcka stället där stigen hem skulle fortsätta in i skogen. 

Men ingen stig uppenbarade sig så tillslut bestämde jag mig för att vända och rida hela vägen tillbaka igen. Det brukar vara så trevligt att kunna rida denna runda - men förhoppningsvis går det bättre om vi provar att rida den medsols nästa gång istället! Att hitta tillbaka till Torrbergsvägen var däremot inget problem - det var ju bara att följa våra egna spår i snön! Och medan vi skrittade på genom snölandskapet passade jag på att jobba med min sits genom att försöka hitta samma känsla i kroppen som när jag ridit i Annelies resp Elisabeths sadel. 

Ute på Torrbergsvägen frågade jag Hamingja om hon ville galoppera mer. Och hon svarade att det ville hon - och dessutom ÄNNU fortare än tidigare! Bara för matte att hålla i sig och hänga med alltså! Innan jag visste ordet av hade vi också hunnit fram till stället där vi skulle ta av in på stigen. Det blev en välbehövlig skrittpaus tillbaka genom skogen, medan jag fortsatte att fokusera på min sits. Tillbaka på skogsvägen fick Hamingja sedan "blåsa ur systemet" en sista gång i galopp innan vi skrittade sista biten hem.

Trots att vi ridit betydligt längre sträcka än jag planerat hade vi knappt varit ute 1,5 timme - men så hade ju Hamingja hållit ett riktigt högt tempo i galoppen. I kombination med att hon dessutom fått lyfta ordentligt på fötterna (både i skritt och galopp) i den drygt dm-djupa snön hade hon fått både konditions- och styrketräning! Något som var uppenbart när vi kom in i stallet och jag plockade fram svettskrapan. Oftast används den till att skrapa bort vatten ur pälsen - men den här gången fick den göra skäl för sitt namn! 

När vi red in på gården mötte vi Elisabeth och Démantur som var på väg ut. Elisabeth berättade att hon och Sylvia ridit min tilltänkta runda i onsdags morse. Det var innan snön kom, men det var ändå bara nätt och jämnt att de lyckades hitta vägen runt så hon var inte alls förvånad när hon hörde att vi fått vända tillslut. Det var ju lite nesligt i o m att min känsla var att det inte var långt kvar när vi vände... men å andra sidan ett lämpligt väder att rida "långtur" på även om det inte varit planen!

onsdag 15 november 2017

Äääääntligen lite skön svalka!!!

Med -13 grader blir det rimfrost både på ryggen och mulen!

Hamingja befann sig långt nere i hagen när jag kom till Mariebäck idag. Men när jag ropade på henne kom hon t o m SPRINGANDE - matte fick ju nästan hjärtstillestånd av lycka!!! Och sedan fick jag dessutom njuta av en timmes riktigt trevlig ridning på min fina häst!

Tidigare i höst har jag ridit i olika grader av skymning, men det här blev vårt första träningspass för säsongen då det var helt mörkt. Hamingja verkade jättenöjd över att det ÄNTLIGEN var lite svalare väder,  bättre anpassat till hennes tjocka vinterpäls, för hon var verkligen SUPERPIGG! Men samtidigt trevligt fokuserad, utan att jaga upp sig vare sig över mörkret eller de saker längs vägen som reflekterades i ljuset från min pannlampa. En helt perfekt kombination ifall ni frågar mig!!! 

Vi red längs bilvägen och ägnade nästan hela vägen bort till "världens ände"-korsningen åt uppvärmningstölt i öppna omväxlande till höger resp vänster. Och det var inte bara "skön svalka" utan dessutom hade ett lager snö förvandlat det tidigare så stenhårda underlaget till ridbart igen! Framme vid korsningen kändes det därför alldeles för tidigt att vända hemåt igen så vi tog av till vänster och fortsatte nästan ända bort till skoterklubben. 

Jag hade lånat Elisabeths sadel, för att få hjälp att korrigera min sits - och när jag nu började be om samling märktes det VÄLDIGT tydligt! När utgångsläget var en bättre vinkel på mitt bäcken behövde jag nästan bara spänna rumpan lite för att Hamingja skulle börja samla sig och komma upp med bogarna! Och när vi gjorde samma sak sedan vi vänt hemåt igen fick jag ännu mer energi "på köpet" och därmed också ÄNNU bättre bärighet i tölten! HÄRLIGT!!!

Efter den sedvanliga nedvarvningstölten, när vi skrittade sista biten hem till stallet, skojade jag till det hela genom att träna på att göra halt med "bibehållen bakdel". När vi tränade i ridhuset i söndags påpekade ju Sylvia att vi behövde träna på detta och speglarna i ridhuset visade med onödig tydlighet hur rätt hon hade... :-O  Man ska ju RIDA in i halten - inte bara stanna...! Och för att lyckas med det provade jag nu att flytta henne ett par steg för innerskänkeln så att hon trampade under sig med det inre bakbenet samtidigt som jag bad henne stanna. 

Nu fanns det ju tyvärr inga ridhusspeglar i dikeskanten, så jag kunde inte se om resultatet blev det önskade... Men det kändes i alla fall som att vi hade bakdelen med oss på ett bättre sätt - så förhoppningsvis var det ett steg i rätt riktning i alla fall!

söndag 12 november 2017

Söndagsträning på BRK

Hamingja har skaffat sig GRYM rutin - idag TREDJE gången i ridhus!!!

Även denna kväll var det sju hästar som slöt upp - några av dem med två ryttare. Från Mariebäck hade vi fått sällskap av Sylvia med Hector och Malin med Eldvaka. För "Ella" var det första gången någonsin i ridhus och då var det ju toppen att få sällskap och stöttning av en sådan "ringräv" som Hamingja! 

Vid de tidigare tillfällena har vi varit så nöjda med underlaget, som varit ganska fast för att vara i ett ridhus. Men nu hade de TYVÄRR fyllt på nytt så att det var som att rida i någon dm snö... Det var ett par storhästryttare som hade tränat före oss och även de var besvikna över att underlaget var så tungt... och då är ju ändå deras tre gångarter betydligt mer "förlåtande" när det gäller underlaget än vad tölten är... 

I o m detta var jag EXTRA glad över gårdagens beslut att klippa Hamingjas hals en gång till - redan förra gången blev hon skummig av svett p g a värmen i ridhuset. Och nu var det DESSUTOM detta tunga underlag. Men det var ju inget annat att göra än att anpassa ridningen till underlaget. Vilket ju var precis vad man hoppats slippa genom att åka till ridhuset... men det var ju i alla fall inte halkigt där inne! 

Dessutom finns det ju speglar - vilket jag denna gång nyttjade i väldigt stor utsträckning. F f a när vi skrittade på volt och flyttade undan för innerskänkeln - perfekt att kunna se med egna ögon med vilken lätthet hon korsade med inner bak! (Först efteråt kom jag på att jag borde ha nyttjat speglarna när vi tränade samlad skritt också... det måste jag komma ihåg till nästa gång!!!) Från den samlade skritten red jag några töltövergångar men i övrigt ytterst lite tölt eftersom Hamingja ändå inte skulle orka tölta med någon större bärighet i "djupsnön". 

Istället blev det ovanligt mycket trav - precis som jag brukar lägga upp ridningen när vi jag rider innan vägarna runt Mariebäck hunnit bli plogade. Med den skillnad att jag nu kunde rida på volt också! Och efter lite inledande racertrav formade sig Hamingja trevligt runt innerskänkeln med ett lätt stöd på yttertygeln, lös  innertygel och började då också vila lite mer i steget. Trevligt!

Utvecklingen går också framåt när det gäller att hantera miljön i ridhuset och de andra hästarna! Den här kvällen var det flera av de andra som galopperade t ex men ändå var det bara vid några tillfällen som Hamingjas flyktreflex gav sig till känna. Att vi red extra mycket skritt på volt hjälpte förståss till för att hon skulle slappna av. 

Vid ett tillfälle när jag hade stannat för att Hamingja skulle få hämta andan en stund fick jag ett ytterligare träningstips av Sylvia som red förbi och påpekade att Hamingja stod med bakbenen låååångt bakom sig... Så jag tog hjälp av en av ridhusspeglarna och började träna på att göra halt - något som verkligen inte är "bara"...!!! Jag vet ju egentligen att det är viktigt att driva hästen in i halten för att den inte ska "tappa bakbenen"... men man ska ju komma ihåg att göra det också... och så länge man inte har någon spegel så kan man ju leva lyckligt ovetande om att hästen ställer sig som en Morganhäst - eller en schäfer på hunduställning...!!! 

Trots ett träningspass med ovanligt mycket skritt för vår del så ångade det om Hamingjas nyklippta hals när jag tyckte det var dags att avrunda för kvällen! Och även om underlaget inte varit vad vi önskat så blev det ju ändå ett givande träningspass. Samt - inte att förglömma - ett trevlig tillfälle att hinna prata i alla fall lite grann med några av de andra Miduriterna på plats! Förhoppningsvis växer också intresset så att fler ansluter framöver. Och under de två veckorna till nästa gång kommer det ju hinna vara mycket annan ridning i ridhuset, så att underlaget hinner packas ihop lite mer igen!

lördag 11 november 2017

Före och efter!

Före...
Hamingja har uppenbarligen FULL koll på att det ingår i konceptet att se lite trött och sur ut på en före-bild... För självklart blev hon egentligen JÄTTEGLAD när matte dök upp idag - men har man ett riktigt "pokerface" så har man!!!

Idag stod klippning av Hamingja på schemat, för andra gången denna höst. Det tidigare klippta området på hals och bog hade nämligen hunnit bli nästan lika lurvigt som innan klippningen... Både Feykir och Lára helklippte jag ibland tidigt på hösten, för att sedan under senhöst och vinter klippa hals och bog när pälsen hunnit växa ut igen. På senare år har jag dock fått lära mig att även om hästarna ser ut att få en rejäl vinterpäls efter en tidig helklippning så har man skadat det yttersta på stråna, varför pälsen inte kommer att skydda mot nederbörd lika bra som en helt oklippt päls gör...

Efter! Se så glad man blir av lite frisering!!!

Numera håller jag mig alltså till att bara klippa på halsen och bogen, ett område som inte är så utsatt för väder och vind samtidigt som det ändå är ett effektivt sätt att hjälpa hästen att bli av med överskottsvärme. För halsen och området mellan frambenen är de ställen där hästarna svettas allra mest. För ett par år sedan fick jag dessutom lära mig att det är betydligt mycket farligare för en häst att bli för varm än att bli kall. 

I morgon är det dags för oss att åka till Boden och träna i ridhuset igen!  Senast blev Hamingja skummig av svett trots att jag ändå red ganska lugn. Det blev väl lite av en värmechock att komma in i ridhuset... men den här gången bör det bli lindrigare för henne! 

Det blev faktiskt träning idag också - trots det icke hästvänliga underlaget. När Hamingja var färdigklippt gick vi ut på ridbanan och tränade samlad skritt vid hand. Vilket antagligen är den mest effektiva träningsform man kan använda sig av på stenhårt underlag utan att slita på hästen. I samband med Hamingjas långa rehab här om året fick jag verkligen bevis på hur OERHÖRT effektiv denna typ av träning är! 

Efter en lång period då vi bara fått rida rakt fram och utan krav på samling fick vi tillslut börja lite försiktigt med samlingen igen, men till att börja med bara från marken. Under fyra veckor tränade vi tre långsidor samlad skritt i vardera varvet (med skrittpauser emellan) följt av att jag satt upp och "åkte tölt" utan några ytterligare krav på samling utan bara för att hela tiden stämma av att hon inte hade några spänningar som kunde tyda på obehag av träningen. Detta gjorde vi ungefär fyra gånger/vecka - alltså verkligen ingen mängdträning! 

Själv utgick jag ifrån att det främst kunde ha den positiva effekten att Hamingja fick uppleva att hon kunde aktivera sina bakben utan att det betydde stort obehag eller smärta uppe i korset. När de fyra veckorna gått och massör-Tomas kollat Hamingja än en gång fick jag klartecken till att börja be om samling även uppsuttet. Och döm om min förvåning när jag upptäcker hur oerhört mycket starkare hon redan blivit i sin överlinje!!! 

Även idag blev det tre långsidor samlad skritt i vardera varvet. Vi började som vanligt med vänster varv eftersom det är lättare för henne. Vilket innebär att hon är mer avslappnad i samlingen i vänster varv, men samtidigt att jag också behöver driva lite mer för att hon verkligen ska ta i med bakbenen.

I höger varv tycker Hamingja det är svårare, vilket innebär att hon provar både att skjuta ut högerbogen mot mig och bakdelen mot staketet... Jag får därför "trixa" en hel del mer i detta varv för att räta upp henne. Men å andra sidan blir hon så "taggad" när vi arbetar i högervarvet att ingen extra drivning behövs - utan "bara" att jag får henne rakriktad i kroppen. Samt håller henne avslappnad i nacken genom att ställa lite höger-vänster och sedan ge helt lös tygel mellan förhållningarna. 

Till att börja med visar hon alltid en hel del humör jag på detta sätt ber om samling i höger varv... så när hon sedan övergår till att börja frusta belåtet trots hög grad av samling är det nästan så att även matte började frusta!!!